THE BROKEN CIRCLE BREAKDOWN

En mandolin, en banjo, en bas, en trumma, en fiol, en skäggig man, en tatuerad kvinna och en liten cancersjuk flicka. Det belgiska bluegrasskärlekcancerdramat The Broken Circle Breakdown kan beskrivas precis så enkelt.

Det är en enkel film, en liten film men den behandlar dom största frågorna som finns. Kärlek, hur gör man? Döden, hur gör man? Besvikelser, sorger, livets baksidor, hur står man ut?

Didier (Johan Heldenbergh) möter Elise (Veerle Baetens) på en tatueringsstudio och bjuder in henne till hans bands spelning. Hon går dit och kan inte slita blicken från den där skäggige sångaren med stora tänder. Filmen är en kärlekshistoria som börjar på en bluegrasskonsert och slutar någon helt annanstans och däremellan får vi följa med och se vad som händer dom båda och deras lilla dotter Maybelle (Nell Cattrysse).

Fattar man tycke för Didier och Elise kan jag tro att filmen är en fullpoängare och att den var värd sin oscarsnominering för Bästa utländska film. Når huvudpersonerna inte riktigt in i hjärtat kan man fortfarande se filmen som bra men kanske inte omtumlande. Gillar man inte bluegrassmusik, dödssjuka barn, skäggiga män och/eller väldigt tatuerade kvinnor ska man nog välja att se en annan film. Själv hamnar jag nånstans mittimellan. Jag tycker väldigt mycket om Elise men kanske inte Didier så mycket och musiken var mysig. Historien klipps mellan dåtid och nutid och tidshoppen funkar men så fort det hettar till och blir jobbigt/sorgligt/härligt så klipps det och känslorna kryper lite besviket in i magen igen.

Jag har varit rädd för den här filmen. Jag har sparat den till ett tillfälle när jag kände mig mentalt jättestark för jag var övertygad om att jag skulle bryta ihop helt av historien. Ibland orkar man liksom inte gråta. Jag blev därför en smula häpen när dom starka känslorna uteblev. Jag satt i soffan och liksom bara väntade med näsdukarna beredda men det var lugnt, ända till slutscenen var det lugnt. Sen var det inte så lugnt längre.

Det var värt att se hela filmen för att komma fram till slutet men ett kanonslut gör å andra sidan ingen kanonfilm. Godkänt blir det, varken mer eller mindre än så.