THE THEORY OF EVERYTHING

Stephen Hawking känns som ett man som dom allra flesta av oss känner till. En skinntorr glasögonprydd rullstolsburen liten varelse som kommunicerar genom en röstmaskin är kanske det man ser framför sig och ja, det stämmer. Stephen Hawking fick ALS som ung och gavs endast några månader kvar i livet, nu är han 72 år och har överbevisat läkarnas kolsvarta framtidsutsikter många gånger om.

På nåt sätt är Stephen Hawking även det ultimata beviset för att en människas insida och utsida inte nödvändigtvis behöver harmoniera för att bli bra. Den där hjärnan alltså! Han – ensam – har kommit på grejer hela forskarlag inte skulle komma i närheten av på månadslånga brainstormingskonferenser.

Filmen The theory of everything fokuserar på kärlekshistorien mellan Stephen och Jane, kvinnan som kom att bli hans fru under många många år. Eddie Redmayne är Stephen, ett skådespelarval som skavde i mig under filmens första kvart men som sen kändes så naturligt att jag ibland glömde att det var en film jag såg. Felicity Jones spelar Jane och hon går verkligen från klarhet till klarhet med hela sin superbrittiska uppenbarelse. Mitt enda lilla problem med henne är när hon ska spela äldre, hon har ett ansikte som ser ut som en oförstörd fjortonåring och det krockar lite för mig.

Boats-filmer (based on a true story) kan ofta vara lite kluriga. När dom är som bäst får man en helt ny inblick i en annan människas liv och jag blir känslomässigt helt sönderrockad. I sämre stunder blir filmerna ett visserligen intressant men ändå ett litet jaha. Jag har svårt att avfärda någon boats som ren skräp då det alltid finns nåt att ta till sig av i en annan människas levnadsöde, man kan se det som en filmisk historialektion, som att gå i skolan en stund. The theory of everything är just precis så, en lektion i mänsklighet som kan lära oss alla en hel del men som film når den inte ända in i mig. Det finns egentligen ingenting att klaga på, filmen är flawless och ett jaha. Komplex, precis som Herr Hawking himself.

 

DOT THE I

Efter att ha sett Dark Knight Rises fick jag lite cravings efter Tom Hardy. Efter en snabb sökning på Lovefilm hittade jag filmen Dot the i där samme Hardy stod skriven som första namn på skådislistan. Jag klickade på hyr och satte mig och väntade.

Filmen kom och jag väntade. Och väntade. Och väntade. Var var han, Tom Hardy? Det gäller att inte ha ticks om man ska hinna se hans insats i den här filmen. Ett par sekunder i en soffa där han sitter och stirrar som om han vore lite bakom i skallen, ja, det är det jag fick. Och en släng på slutet där han faktiskt pratar. Han har liksom inte mycket att göra med filmen, egentligen. Istället är det Gael García Bernal som bär filmen på sina axlar tillsammans med Natalie Verbeke.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om filmen, jag vet knappt vad jag tycker. Jag vet att jag tyckte mycket om första halvan när filmen är en kärlekshistoria, ett triangeldrama och faktiskt rätt intressant. Sen kommer  en vändning som jag inte kunde förutse och det gjorde inte filmen bättre direkt. Snarare spretig och konstig, dock inte ointressant. Jag blir helt enkelt inte klok på den men nånstans gör det inget. Den var mysig, det var jättefin musik, Gael García Bernal är en mycket underskattad skådespelare och filmer som inte är helt uppenbara är sköna att se ibland.

Här finns filmen.