TEA WITH MUSSOLINI

Efter att ha tillbringat en lagom lång filmstund med dom fyra adlade brittiska skådespelerskorna i Nothing like a Dame har jag haft ett trevligt sug efter att se mer av dom – och gärna tillsammans. Hotel Marigold hade jag sett, uppföljaren också men hux flux mindes jag en film från 2004 som hette Lavendelflickorna. Där teamade Maggie Smith upp med Judi Dench och jag började leta febrilt, till ingen nytta alls. Filmen gick helt enkelt inte att få tag i på laglig väg.

Men skam den som ger sig, ibland får man helt enkelt hjälp på traven från nåt som i brist på bättre ord kan kallas ödet. Det dök nämligen upp en ÄNNU bättre film i sammanhanget! I Tea with Mussolini får man faktiskt se tre av fyra dames i samma film: Maggie Smith, Judi Dench OCH Joan Plowright. Klart jag tryckte på hyr på Itunes utan att tänka efter två gånger.

Filmen handlar om lille föräldralöse Luca som äter stekt ägg med ett leende som om det vore den lyxigaste av måltid. Han uppfostras och tas om hand av ett gäng brittiska och amerikanska överklassdamer i Florens före och under andra världskriget. Damerna kallas Scorpioni och det dom har gemensamt är kärleken till Italien och den italienska kulturen, ändå träffas dom varje eftermiddag för att dricka te.

Läget för dessa utländska kvinnor blir allt osäkrare och landets diktator Benito Mussolinis ande överskuggar det mesta. Fascisterna vandaliserar stället dom möts på för sina möten och Lady Hester (Maggie Smith) som är änka efter Storbrittaniens förre ambassadör i Italien har höga tankar om Mussolini och bjuder in sig själv till honom på te för att försöka få klarhet i saker och ting. Han garanterar att dom brittiska damerna kan känna sig helt säkra men….givetvis är det inte sant. Såklart ljög han, gubbjäveln.

Den här delvis självbiografiska filmen är regisserad av Franco Zeffirelli vars namn åtminstone jag mest känner igen som en del av förtexterna till miniserien Jesus från Nazareth från 1977. Han har blivit Oscarsnominerad för Bästa regi två gånger under sin karriär, 1968 för Romeo och Julia och 1983 för La traviata och även regisserat klassiker som Så tuktas en argbigga (1967), Endless love (med Brooke Shields, 1981) och Jane Eyre (1996).

Jag tycker dock inte att det här är Herr Zeffirellis film, det är damernas. Det är Joan Plowrights varma pliriga ögon, det är Chers närvaro, det är Judi Denchs bohemiska kulturtant och framförallt – FRAMFÖRALLT – Maggie Smith som fullkomligt briljerar i varenda scen hon är med i. Det blev en BAFTA-vinst för hennes insats och för mig är det totalt orimligt att det inte blev en Oscar också (nej hon var inte ens nominerad). Vilken underbart härlig bitsk kvinna hon är!!

Här får man höra Judi Dench säga meningar som ”Jag har värmt händerna framför Botticellis och Michelangelos eldar” och Maggie Smith brister ut i ”Titta, TITTA! Se vilken vidrig amerikansk skapelse de har gett till barnet. Knickerbocker glory! Otroligt. De gör till och med glass vulgärt!” och jag sitter och ler. Ja faktiskt, jag ler.

Filmen i sig är kanske inte min kopp te (häpp!) på pappret men den BLIR min kopp te. Det är mysigt mitt i allt elände. För hur mycket dessa kvinnor än ser sig acklimatiserade till det italienska samhället ser fascisterna dom som invandrande inkräktare och därmed lägre stående varelser. Ett politiskt klimat vars vindar blåser även här en sisådär 80 år senare. På så sätt är Tea with Mussolini betydligt mer aktuell än den borde vara.