LUCKA #23: ETT PÄRON TILL FARSA FIRAR JUL

Vad är det som gör att vi aldrig verkar få nog av klumpiga pappor på film? Rudolf Andersson, Gustav Svensson, Clark Griswold och nu senast Rusty Griswold, kärt barn har många namn men jag vetetusan om det är så stor skillnad på dom egentligen. Familjefäder med stora hjärtan som vill väl men det blir fel – hela heeeela tiden. Är det kul? Jag är inte så säker på det.

1989 var det Chevy Chase´s tur att för tredje gången gestalta Clark Griswold, pappa till Rusty (Johnny Galecki), Audrey (Juliette Lewis) och äkta man till Ellen (Beverly D´Angelo). Jag vore oärlig om jag sa att det här är några favoritfilmer hos mig MEN det var väldans länge sedan jag såg dom så jag bestämde mig för att ge denna omtyckta julfilm en chans – till.

Om man, när man ser vissa julfilmer, kan bli lite avundsjuk på stora härligt gapiga familjer som firar jul i fint pyntade jättehus med trappa i jakaranda och nedsuttna soffor så har denna film precis motsatt effekt. Jag vill inte vara med här, alls, faktiskt. Jag tycker inte The Griswolds känns som en direkt skön familj. Pappan är….pappa. Fumlig men snäll och lite trög men verkar dock vara desto klipskare på jobbet. Mamman är den typiska amerikanska frun. Lugn, håller sig i bakgrunden av sin man, är förstående, köper alla knäppisgrejer som maken hittar på utan att bli arg, på sin höjd spärrar hon upp ögonen för en mikrosekund och suckar men mer än så är det inte. Hon är lite som tjuren Ferdinands mamma, fast hon inte är en ko och fast mannen inte är hennes son. Barnen i familjen är som barn mest är och det är väl det som gör dom till det bästa med filmen.

Jag kan inte låta bli att jämföra den här filmen med den nya Ett päron till farsa-filmen som kom förra året, mest för att jag tyckte att den nya var så sjukt rolig. Den här filmen är väldigt mycket mer…välanpassad. Familjevänlig. Kanske en humor som är mer lättillgänglig än under-bältet-skämten som den nya filmen var alldeles härligt fullskiten av? För egen del träffar den nya tidens päronhumor mer mitt i prick än denna äldre variant gjorde och gör. Ändå hade jag inte direkt tråkigt under titten.

Jag såg filmen och skrattade gott ett par gånger men samtidigt, när en trasslig ljusslinga är filmens roligaste scen så vet jag inte om jag kan säga att jag är heeeeelt nöjd. Förtext-och eftertextmusiken är det absolut bästa med filmen. En kanon-jul-låt!

Betyg på filmen:

Julmysmängd:

FLETCH

När filmåret 1985 skulle listas hamnade en specifik film jag inte sett på länge på mångas listor: Fletch.

Den var sexa hos Christian, femma hos Steffo och ETTA hos Henke. För egen del gav jag den en tvåa när jag såg den på video typ 1986 och skänkte sedan inte Chevy Chase en tanke förrän 1994 när jag passerade en gatuskylt som det stod Chevy Chase Dr på när jag hade siktet mot Pasadena Rose Bowl och Sverige-Kamerun-matchen i fotbolls-VM 94.

Men som av en HÄNDELSE zappade jag igenom alla filmerna som finns hos HBO Nordic och döm om min förvåning när Chevy Chases nuna plötsligt dök upp som Irwin ”’Fletch” Fletcher. Utan vidare fundering klickade jag på play för allt och alla förtjänar en andra chans, är det inte så?

[Nej det är det inte, men just nu hör det inte hit.]

Alltså, jag tycker inte det här är speciellt kul och inte heller speciellt bra. 80-talskänslan är visserligen härlig men det har filmen Harold Faltermeyers musik att tacka för samt i viss mån Chevys pålagda berättarröst och väl uppdraga långbyxor.

Jag tror att man måste vara ett riktigt Chevy Chase-fan för att på riktigt uppskatta Fletch och dit är steget långt för mig. Det är jättelångt. Det är världsrekord-i- längdhoppslångt, kanske till och med i tresteg och jag tänker inte se Fletch II även om jag såg att även den fanns bara ett klick bort. Fletch klarar sig nämligen från det allra lägsta betyget med en liten liten nysning.