Rango

Rango (Johnny Depp) är en kameleont som beger sig ut i öknen i ett desperat försök att hitta sig själv. Mitt där ute i den sandiga ensamheten träffar han på lite ”folk” (läs: andra roliga djurarter) som han teamar upp med.

Om historien börjar som en parodi/pastisch på Fear and loathing in Las Vegas med en Rango i rödblommig hawaiiskjorta (dock inte lika hög som originalet) så tar den sig snabbt in på westernspåret då alla klassiska element finns med: hjältar, bovar, vackra damer och den obligatoriska duellen. Det enda nyskapande är mariachiorkestern i form av småfåglar, men vilken orkester sen!

Det finns en hel del filmer som verkligen gör sig i bioformat och Rango är en av dom. Flera gånger under filmens gång känner jag mig småförbannad för att jag inte tog mig iväg och såg den här på stor duk. Skitdumt. Verkligen.

Rango i TV-format funkar visserligen det med men det är så mycket minutiöst och pedantiskt animerade ytor att jag gärna hade sett dom förstorade gånger hundra. Mina stora glädjeämnen med filmen är just perfektheten och ljuden. Plicketiplock, tjoffs och blaffs, klick-klick, tjong, svank, bank, klink, härliga små ljud som ligger där som en effektfull ljudmatta och mina öron fnissar av glädje. Här lämnas ingenting åt slumpen, det finns inte så mycket som ett pip för mycket, eller för lite för den delen.

Karaktärerna är välgjorda och humorn vuxen. Jag tycker inte det här är en film för dom allra minsta, inte för att den är överdrivet läskig utan för att dom kanske inte förstår riktigt allt. Eller så går den att se utan att skämten går fram ordentligt, det gör den säkert, det är kanske bara jag som är lite…trög.

Själv tycker jag Rango var en trevlig liten bekantskap men den når inte upp till samma standard som den lille trailern som jag gillade så mycket. Filmen är lite för lång och blir lite för urvattnad för det. Å andra sidan, vad gnäller jag för? Den var ju kul!