Sommar-Stewart: WINCHESTER ´73

Eftersom jag fick in en sån fullträff med Stewart-western-filmen Shenandoah (7 tappra män) gav genren mig lite mersmak. Dessutom hade jag en Stewart-box på hyllan som inkluderade inte mindre än tre westernfilmer, då hade jag ju två kvar att se. Så efter en hård holmgång med sten-sax-påse högerhand mot vänsterhand, gick gevärsdramat Winchester ´73 segrande ur striden.

Geväret Winchester ´73 är alltså vad denna film handlar om. Att äga en Winchester ´73 var the shit. Det var stort, det var ett maktmedel, det var i princip ouppnåeligt. Det var alltså inte detsamma som att ha ett köksskåp innehållandes bakmaskin, fruktpress, matberedare, digital köttermometer, dubbelt våffeljärn och Nespressomaskin, det var mycket mer än så. Kanske som att addera ett Fabergéägg, ett eget jetplan, Pernilla Wahlgrens skogarderob och den stora röda (inbillar jag mig) knappen som kan sätta igång USA´s kärnvapenarsenal.

Jag är inte förtjust i vapen. Jag förstår inte vapen. Jag är heller varken insatt eller intresserad av den del av den manliga världen som enbart går ut på att skjuta, skjuta rätt, skjuta prick, döda, hämnas och på det sättet ingjuta respekt. Det vore en lögn att säga att jag tycker filmen är bra. Hade jag inte varit i min James Stewart-betuttnings-mode hade jag aldrig någonsin börjat se filmen, än mindre sett den klart.

Det som slår mig igen och igen när jag ser filmer med James Stewart är vilken påverkan hans blotta närvaro har. Varenda scen med honom i bild får ett mervärde. Filmen känns sevärd och på nåt sätt även högkvalitativ vilket jag egentligen inte borde tycka att den är. James Stewart-effekten slår in alltså.