THE WRESTLER

Här har vi en kille som kanske inte är bästis med plastikkirurgen som har den vassaste skalpellen i byrålådan.

Det känns som eoner sedan Mickey Rourke kunde tituleras ”snygging” och hade huvudroller i Wild orchid och 9 1/2 vecka och det känns ännu längre sen som han agerade framför kameran och faktiskt gjorde nåt vettigt.

Mickey Rourke är tuff, tuffare än somliga tror och nu gör han rollen som snubben som är tuffast av dom alla – brottaren Randy ”The Ram” Robinson.

Randy bor ensam i sin husvagn, han super hårt, proppar sig full med ryssfemmor, försöker lappa ihop sin ärrade och såriga kropp efter varje match men lyckas allt sämre. När hans hjärta säger stoppåbelägg, no more wrestling or you will die, får han smått panik. Livet blir meningslöst och ensamheten får helt nya dimensioner när han letar upp sin dotter för vilken han varit extremt frånvarande under hela uppväxten och hon ber honom fara åt helvete, rent utsagt.
Vad ska han göra? Vem är Randy The ”Ram” Robinson utan sin wrestling? Ska det vara såhär resten av livet eller finns det en Plan B?

Det är hjärtskärande att se en fullvuxen, deffad, ärrig, åldrad man så mentalt liten och det är en prestation att gestalta ”The Ram” så mänsklig utan att det slår över och blir patetiskt, eller skrattretande rent av. Jag sitter som förhäxad framför TV:n, helt blixtstilla med en stor klump magen. Jag blir ledsen. Filmen spelar på alla mina tycka-synd-om-strängar och när den är slut sitter jag kvar, tänker efter, känner in och saknar.


The Wrestler är en fin film. Det går knappast att säga att white-trash-omgivningarna är vackra, men dom är ändå filmade med en slags ömhet.
Det är inte bara exploatering av en jävligt grym sport och hårdhudade icketänkande machomän, det är mer en livssaga, en förklaring till hur det kan bli i livet när det liksom bara blir som det blir.