DRAKTRÄNAREN 2

Jihaaaa, Hicke och Tandlös är tillbaka och min aningens julsega kropp fick en vitaminkick så hjärtat nästan slår dubbelslag. Det visade sig nämligen att Draktränaren 2 var ännu ballare än första filmen och vem kunde tro det?

I den första filmen skipade Hicke fred mellan vikingarna på Dräggö och det krävdes både list, mod, empati och klokskap för att klara av det. Nu är han ute och flyger på sin Tandlös (ett ekipage som är VRÅLSNYGGA rent estetiskt, mattsvarta och coola) tillsammans med flickvänsmaterialet Astrid och hennes drake och dom kommer till ett stort isberg, ett isberg som rymmer både massvis med drakar och mängder av stridslyssna krigartyper.

Nu gäller det för Hicke att hålla tungan rätt i munnen, för nu är det inte bara sämja mellan några vikingar som ska fixas till, nu handlar det nämligen om fred på ett helt annat plan och också om att växa in i en roll han inte riktigt bett om.

Det här är en film som går hur bra som helst att se hemma på en vanlig TV men flera gånger under filmens gång tänkte jag att jag mer än gärna hade sett den på bio och ännu mer gärna i 3D. Det är härliga flygturer, ett rasslande tempo, musikaliskt är det alldeles underbart, jag sitter mest och njuter.  Den största skillnaden mellan första och andra filmen är att jag tror denna film kan upplevas otäck för mindre barn. Utan att spoila för mycket så dras döden in i handlingen på ett sätt man inte riktigt sett sedan Lejonkungens dagar och det gör filmen mänskligt verklig i all sin sagovärldsprakt.

Och nu avslutar jag denna recension precis som den förra, med att jag känner ett sting av lycka i magen. Det kommer nämligen en Draktränaren 3! Visserligen inte förrän 2017 men den som väntar på nåt gott kan gott vänta. Själv tänker jag ta mig en skinkmacka till. God fortsättning!