STANDING STILL

Elise (Amy Adams) och Michael (Adam Garcia) ska gifta sig imorgon och till deras hus vallfärdar deras närmaste kompisgäng från skoltiden. Det har gått några år och alla har utvecklats åt sina olika håll, ändå är det nåt som skaver hos dom allihop. Är det inte alltid det förresten? Skol- och tonårstiden passerar väl sällan helt obemärkt förbi – ärrmässigt?

Det är Samantha (Melissa Sagemiller) som drömmer om att gifta sig med sin Richie (Aaron Stanford), eller att HAN ska förstå att det är det som är det vettiga att göra (speciellt eftersom man fattar att hon har en ”överraskning” i bagaget åt honom), det är skolans snygging Lana (Mena Souvari) som bara legat med fem killar men som ändå tycker det känns pinsamt då tre av dom ska mötas just denna helg. En av dom är Donovan (Ethan Embry) som är jättebetuttad i henne efter gårdagens mysiga stund på nåt hotell, Donovan som försörjer sig på att göra överspelande reklamfilmer som syftar till att få överviktiga barn att motionera OCH lära sig saker samtidigt. Jennifer (Lauren German) har även hon en överraskning på lut och Pockets (Jon Abrahams) jobbar i Thailand och roar sig med att ligga med prostituerade.

Det vävs in fler karaktärer i filmen än dessa och det är lätt att tro att det är några för många (speciellt när man läser om dom i text) men jag kan meddela att det är precis lagom mängd. Manuset är nämligen utomordentligt välskrivet och samtliga karaktärer känns balanserade och trovärdiga. Det gick även riktigt bra att mixa romantiskt drama och tokrolig komedi med tankeväckande ledsamheter och det blev till en anrättning som jag är mycket nöjd med.

Speltiden på nittio minuter används mycket väl. Musiken är mysig, skådespelarna bra och jag köper storyn. Det finns helt enkelt inte mycket att klaga på alls.

Jag såg filmen på C More. En gratismånad får du genom att klicka här!

Veckans varulv: LATE PHASES: NIGHT OF THE LONE WOLF

Förra veckans film, Wolf, hade en budget på 70 miljoner dollar och har till dags dato spelat in ungefär 65 av dessa (alltså på 22 år). Dagens film, skulle jag gissa, har en budget på 7 miljoner dollar  – max – och den är på så många sätt så väldigt mycket bättre än Wolf, ändå hade jag fram tills häromdagen inte den blekaste aning om att den ens fanns.

När man hyr film på Itunes kommer det upp en del titlar som exempel på vad andra som hyrt samma film tittat på. Där dök Late Phases upp. Bara sådär. Att den dessutom bara kostade 9 kr att hyra (mot 29 för Wolf) gjorde att jag gav den en chans utan att ha sett så mycket som en trailer (klart jag inte hade, hallå!).

Det här är en film gjord av folk som älskar film, så känns det. Kanske till och med av folk som älskar varulvsfilm. Det är spanjoren Adrián García Bogliano som regisserat filmen (född 1980) och han lyckas så bra med det att jag blir sugen på att försöka leta upp fler filmer han gjort – och i min IVER att göra detta ser jag att det faktiskt kommer en SVENSK film redan i år som han både skrivit manus till och regisserat. Svart cirkel heter den och har Christina Lindberg, Felice Jankell och Inger Nilsson i huvudrollerna. Men nu tillbaka till varulvarna.

Om du tänker dig en sen vårkväll när solen går ner över terracottafärgade putshus. Solstrålarna är liksom…snälla. Människorna får ett varmt sken i ansiktena, all grönska blir supergrön, det känns skönt att leva, ja ett sånt ljus. Förstår du hur jag menar, jag tror det va? Den här filmens samtliga scener som är filmade på dagtid har denna känsla över sig. Mysigt som fan är det. Och samtidigt njuter jag av Wojciech Golczewskis musik som är ALLT som Ennio Morricones musik i Wolf inte var.

Karaktärerna är bra skrivna, skådespelarna är okända men riktigt bra, effekterna är snygga när dom inte slår på stora trumman och när det blir bad-ass-förvandlings-dags då är det härligt charmigt gjort. Så jävla värt nio spänn!

Nästa vecka blir det varulvar här på bloggen igen!