FLOCKEN

Jag känner mig lite konfunderad nu. Hur många minuter/scener måste en skådespelare ha i en film för att kunna bli Guldbaggenominerad för Bästa biroll? Jag trodde nog att det behövdes mer speltid än att man hinner säga ”poughkeepsie” och blinka ett par tre gånger. Alltså, missförstå mig rätt nu, ingen skugga ska falla på Henrik Dorsin, han är jättebra i den här filmen men han är också med jättelite. Man skulle kunna kalla det till och med pyttelite.

Jag fick (som flera andra kan jag tänka mig) upp ögonen för den här filmen just på grund av Guldbaggegalan. Den hade svept förbi mig helt obemärkt på bio och hade den inte funnits att hyra på triart.se hade mitt medvetande sannolikt fått klara sig utan den i många många år till. Antagligen hade jag klarat mig ganska bra även utan att ha sett den för med Efterskalv i färskt minne står Flocken sig tämligen slätt.

I korta drag handlar filmen om Jennifer (Fatime Azemi) som säger sig ha blivit våldtagen av sin klasskompis Alexander (John Risto). Ord står mot ord och inte många vare sig i skolan eller i byn där dom bor är på Jennifers sida. Den gemene åsikten om henne verkar vara att hon är en ”slampa” och en ”slampa” kan väl aldrig tala sanning?

Jennifers mamma Mia (Malin Levanon) och Alexanders föräldrar Susanne och Tony (Eva Melander och Henrik Dorsin) spelar otroligt bra alla tre och uppvisar vuxenhet på tre tämligen olika sätt. Alla sätten får mig att mer eller mindre skämmas över att vara just vuxen. Skolungdomarna är också bra och filmen känns ibland mer som en dokumentär än som en spelfilm och jag tycker det är ett plus.

Regissören Beata Gårdeler har fått ihop en bra och sevärd film MEN, som sagt, en film som kommer samma år och befinner sig i samma genre som Efterskalv kommer inte undan. Jag jämför, det blir så.

Flocken – Efterskalv 0-1.