FREEDOMLAND

Jag tycker det är skönt med människor som låter fasaden spricka ibland. Människor som kämpar som djur för att vara perfekta men så *hoppsan* visar det sig att dom är mänskliga.

Julianne Moore är en av dom kvinnliga skådespelare jag hyser allra störst respekt för. Hon är alltid bra. Lyser. Briljerar. Levererar. Därför är det så himla najs att titta på Freedomland och konstatera att hon har sett bättre dagar på jobbet. ”Jag vill verkligen inte vara här”-känslan lyser igenom i varenda bildruta, det ser ut som om hon läser innantill från ett manuskort. Hon är liksom inte där.

Samuel L Jackson försöker kompensera, man ser hur han kämpar, vänder ut och in på sig själv för att rädda alla scener dom har tillsammans (vilket är många) men ju längre filmen går ju mer känns det som att han ger upp. Han kör sitt race men han kan inte rädda både Julianne Moores son (i filmen) och Julianne Moore själv (som skådis).

Vad gäller filmen så fastnade jag för affischen, den gav mig bra vajbs. Spänning, mörker, thriller, mums. Tyvärr visade det sig att inget av dessa fyra ord stämde. Med facit i hand, filmen Freedomland utstrålar billig TV-produktion, varken mer eller mindre och det känns som att den vanligtvis så duktiga kompositören James Newton Howard har sålt nåt oanvänt nothäfte som legat och skräpat för musiken passar inte in i filmen alls.

Äsch. Skippa denna. I wish I had.