WET HOT AMERICAN SUMMER

Jag läste om den här filmen hos film4fucksake och det bildades nån form av gosig fradga i mungipan. Som en zombie som vittrar människa levde mina fingrar sitt eget liv och klickade sig in på Lovefilm. Innan jag visste ordet av hade jag tryckt på HYR, blott ett dygn senare låg filmen på hallmattan och trots att jag har en drös med filmer som ligger före i pipeline så gasar den här überamerikanska lättsamma komedin om dom alla, kör om i hundranitti på insidan och parkerar sig i DVD-spelaren. Själv parkerar jag mig med glädje i soffan. Det här ska bli kul!

Filmen handlar om det sista dygnet på sommarlägret vid Camp Firewood. Det är 1981, det är osedvanligt vanligt med korta shorts på män och pojkar, det osar könshormoner, det går nästan att skrapa upp dessa från golven med färgglad plastspade.

Lägerchefen Beth (Janeane Garofalo) försöker styra lägret med järnhand, vilket inte är ett enkelt jobb. Såhär vid lägrets sista skälvande minutrar passar hon även på att kära ner sig i en egensinnig professor i astrofysik (fenomenala David Hyde Pierce) som firar sin semester i figurnära beiga kläder med att försöka hålla en nedfallande del från NASA:s Skylab borta från lägret.

Det hånglas en del, Paul Rudds tunga syns extremt ofta. Och pruttas. Och pratas med en burk grönsaker. Och det åks flotte, grinas, skrattas och fånas precis som det ska göras i en film som denna. Det här är Bradley Coopers första riktiga film och titeln och min recension till trots så behöver han inte skämmas alls. Han är tillsammans med en namnkunnig samling skådespelare, filmen är ingen höjdare men heller ingen flopp. För mig funkade den alldeles precis lagom.