Christopher Nolan-helg: MEMENTO

Om du inte sett Memento så säger jag bara: Se den! Om du redan har sett Memento så säger jag: Se den igen!

Första gången jag såg den här filmen såg jag den igen alldeles på direkten men med spolknappen intryckt under pekfingret. Jag var som bortblåst i huvudet, jag fattade inte vad jag nyss sett, vad jag upplevt eller att det ens går att göra begriplig film på det här sättet.

Att Christopher Nolan är världsbäst på att använda tiden nästan som en egen rollfigur i filmer visste jag inte då men jag vet det nu. Han gör det ibland och när han gör det gör han det så jävla bra.

Leonard (Guy Pearce) har drabbats av minnesförlust men inte vilken sådan som helst. Han minns det som har varit men han har noll närminne. Han minns så lite att han tatuerar in viktig information på kroppen för att inte glömma bort den. Minnet försvann från den dagen hans fru blev våldtagen och mördad, efter det är allting svart. Nu ska han hämnas, han ska hitta mördaren och sättet han gör det på är annorlunda mot det mesta jag sett förut.

Memento är själva essensen av Christopher Nolans regissörskap tycker jag. Egensinnigt, spännande, häftigt, knasigt, snyggt och med en skådespelarensemble som inte är helt självklar för stunden. Guy Pearce hade gjort Priscilla – Öknens drottning sex år tidigare och L.A Konfidentiellt, större än så var han inte och Carrie-Anne Moss hade precis gjort Matrix men bortsett från det så var hon ingen A-skådis direkt men Nolan går på magkänsla och jävlar så bra det blir!

Det här är en film som ska undvikas en halvseg vardagskväll. Memento kräver uppmärksamhet och ju mer uppmärksamhet du ger den desto mer får du tillbaka. Det är som att äga en vandrande pinne eller vilket annat kramvänligt husdjur som helst. Betygsmässigt är den så nära en femma den kan bli utan att det slår över, den saknar den där sista känslomässiga touchen för att jag ska bli upp över öronen tokförälskad men jag går där och skrapar med foten, blinkar sakta, låtsas att jag har Lady-och-Lufsen-Ladys mörka ögon och låååånga ögonfransar och nånstans önskar jag att jag hade en tallrik spagetti med frikadeller framför mig som jag kunde dela med min favvo-Christopher för där nånstans, där mellan öronen finns en hjärna som jag är grymt nyfiken på. Jag gillar hur han tänker för jag förstår inte allt. Han är inte uppenbar, han är klurig som ett söndagskorsord i en morgontidning och jag gillart. Som fan.