IRON MAN 2

Om jag skulle drabbas av hjärtstillestånd och samtidigt behålla ögonen öppna så skulle det ha samma verkan på min hjärtfrekvens att visa MARVEL-bläddret i början på en seriehjältefilm som att tjonga i mig ström från sånadär el-spatlar.

Jag blir så glad så glad av MARVEL-loggan att fötterna liksom klapprar mot vardagsrumsgolvet som händerna på en trumslagarapa, en sån man kan dra upp med en metallnyckel i ryggen.

Iron man var en bra film. Egentligen var den mycket bättre än den trea jag gav den vid första tittningen. Iron man 2 är också en bra film, fast på ett lite annat vis.

Robert Downey JR är fortfarande som klippt och skuren för rollen som Tony Stark. Han gör sin hjälte mänsklig på ett sätt som jag inte har sett sen Bill Bixby var Dr David Banner i The incredible Hulk, en TV-serie som för mig som liten var känslosammare än Lilla huset på prärien.

Mickey Rourke borde tacka sin lyckliga stjärna för alla misslyckade operationer för det var inte bara ansenliga mängder diffust jox som sprutades in här och där, det var ett par-tre injektioner skådespelartalang och personlighet också – och SOM dom gjort nytta!

Fan han är BRA alltså! Vem hade kunnat göra den galne ryssen Ivan Vanko bättre än Mickey Rourke? Ingen på denna sida Vintergatan i alla fall.

Scarlett Johansson, Samuel L Jackson och Don Cheadle klarar sig också med beröm godkänt men sen kommer mina två men, mina två STORA men som gör att filmen stannar vid ett medelbetyg för det här är fanimej inte okej.

Gwyneth Paltrow var bra i första filmen som Pepper Potts, Starks assistent som inte kan lura en blind med sina känslor för chefen. I den här filmen går hon ett steg längre och beter sig som om hon är den överbeskyddande, duktiga storasystern som inte kan släppa kontrollen över sin ansvarsskygge och flamsige lillebror (Stark). Det gör mig skitirriterad! Låt fanskapet vara! Låt honom sköta sig själv, stå inte där och se ut som en trånande kossa, blir förbannad, dra, hångla upp honom, texta ett stort plakat med ordet KNULLA? eller nej, byt ut frågetecknet mot ett utropstecken och sluta var en sån jävla MES.

Och detta jävla skrikande såfort hon hamnar i händelsernas centrum, vad är det för otyg? Hon verkar aldrig vänja sig heller, allt är läskigt, hon har tummen mitt i handen, hon är en riktig velpotta rent utsagt och värsta sortens bimbo dessutom. Hon är en sån tjej som lever för och trånar efter en man istället för att leva sitt eget liv. Näe, skaffa dig ett liv Pepper Potts. Eller en ryggrad. Fast det ena brukar leda till det andra i det fallet.

Och sist men inte minst kommer vi till den formidabla plattfoten i filmhistorien, Sam Rockwell. Här är killen som inte kan glädja ens sin egen mamma med sin uppenbarelse. Han spelar Justin Hammer, Starks antagonist och inte i en enda scen tror jag på att han är Hammer. Jag tror fullt och fast att han är Austin Powers som ska sätta sig i en liten gul bil och försöka vända i en tunnel. Han är så skitdålig att det svartnar för ögonen. Han förstör mer än myggsvärmar gör när man ska bada en varm sommarnatt.

Sammantaget är Iron man 2 en sevärd rulle, den är välgjord och skön och Robert Downey JR går verkligen från klarhet till klarhet för mig. Nu hoppas jag på en trea men utan idioter, vilket aldrig kommer ske eftersom Stark inte klarar sig en sekund utan glosögde Pepper Potts och med den insikten sjönk även han mina ögon.

Men bara lite.
Han är ju så snygg.
Blink, blink.