ESCAPE ROOM

Ögonen fastnar på postern här bredvid. Jag har precis sett klart filmen och letar efter en bild till detta inlägg. Det här är bilden som dyker upp på IMDb. Jag tittar. Grubblar. Funderar på vad det är jag faktiskt tittar på. Dom där tomma pusselbitarna över munnen på filmens Zoey (Taylor Russell). Vad visar det? Att hon inte är en människa? Att Escape Room är nånslags AI-Terminator-film? Jag fattar inte, jag gör faktiskt inte det. Metallskelett? Odjur? Monster? Vad ÄR det? Det är ingenting som har med filmens handling att göra i alla fall. Ingenting alls.

Escape Room, som film, är som Saw fast för barn. Det är en välgjord bagatell med icke kända ansikten i alla roller men alla sköter sig bra. Det är ingen skräckfilm, mer en spännande thriller i sina bästa stunder. Den behandlar det här med liv och död både ingående, invecklat och djupt samtidigt otroligt ytligt när någon väl dör.

Alla vänner av diverse fobier och panikångestattacker får sitt lystmäte här och jag erkänner att jag ibland kände en redig ynnest att jag satt i soffan och inte var med gänget i filmen på deras strapatser. Jag tycker det här var en helt okej film, underhållande nog för en fredagskväll framför TV:n. Slutet må vara noll procent tillfredsställande men en schimpans kan räkna ut att Escape Room 2 kommer dyka upp innan man sagt gott nytt år 2021.