MY FRIEND DAHMER

Jeffrey Dahmer är en såndär seriemördare som ”alla” vet vem det är. Eller var, han är nämligen död. Han blev, 34 år gammal, ihjälslagen av en medfånge på Columbia Correctional Institution och detta efter att 2,5 år tidigare blivit dömd till femton livstidsstraff (totalt 957 år) för sjutton mord och senare ännu ett livstidsstraff för ett mord i Ohio 1978, hans allra första.

Jeffrey Dahmer var diagnosticerad med borderline personlighetsstörning, schizotyp störning och psykotisk störning men ansågs ändå vara frisk i juridisk mening och han blev alltså seriemördare,blottare, nekrofil och kannibal som ung vuxen. Hur gick det till? Hur var hans uppväxt? Går det att förklara hans personlighet på något sätt? My friend Dahmer gör ett tappert försök då filmen visar på psykisk instabilitet hos modern och en fader som blir orolig och känner igen sig allt för mycket i sonens beteende. Att det är pappan som tillhandahåller kemikalier så att sonen ska kunna upprätthålla en ”djurkyrkogård” i ett träskjul känns mer än lovligt udda, speciellt eftersom han ser vad sonen gör, vad som finns sparat i glasburkar på hyllorna. Men det jävliga är tydligen inte alla döda och mer eller mindre sönderfrätta djur, det är att Jeffrey är allt för mycket ensam, för isolerad.

Filmen är intressant, den är välgjord och framförallt är den lågmäld otäck. Ross Lynch spelar Dahmer både porträttlikt och med inlevelse och att det är Anne Heche som spelar mamman Joyce går knappt att se. Det värsta med filmer som denna är att det finns en överhängande risk att man blir livrädd för hela mänskligheten och ja, det blir man.