THE IMPOSSIBLE

Julhelgen 2004. Det var ganska många år sedan nu men nånstans känns det som igår.

Jag minns rubrikerna i tidningen, en tsunami hade dragit in över Thailand och aldrig hade jag kunnat tänka mig vilket helvete människorna på andra sidan jorden behövde ta sig igenom, jag satt ju och drack glögg.  Jag hade julmys när semesterfirarna, svenskarna som rymde från julen för att få ett par lediga veckor i det thailändska paradiset, kämpade för sina liv. Så många som 300000 kan ha dött i den där outsägligt otäcka flodvågen och över fem miljoner människor blev hemlösa.

Det är klart att jag förstod att den här tragedin skulle bli film på ett eller annat sätt, historier som denna är för ”bra” för att glömmas bort och tsunamivågor för tacksamma att göra i effektstudios. Jag hoppades bara att filmerna som gjordes skulle göras på rätt sätt, med respekt för alla inblandade.

The Impossible är den sanna historien om familjen som i filmen heter Bennett och är amerikaner men som i verkligheten heter Belon och är spanjorer. Maria (Naomi Watts) och Henry (Ewan McGregor) semestrar på Khao Lak med sina tre söner, Lucas (Tom Holland som ser ut som en ung Vincent Cassel), Simon (Oaklee Pendergast) och Thomas (Samuel Joslin) när katastrofen är ett faktum. Familjen splittras men Lucas och mamma Maria träffar på varandra i ett sammelsurium av smutsigt vatten, skenande bilar, döda kroppar, trädgrenar och panik. Tillsammans försöker dom överleva, ett andetag i taget.

Jag tänker inte gå händelserna i förväg, jag tänker inte spoila något som eventuellt kan framstå som överraskningar, jag tänker inte peta på dom få parametrar i filmen jag inte gillar, jag tänker helt enkelt bara lyssna på hur min kropp reagerade när jag såg filmen. Jag fick sån panik och dödsångest att det visslade när jag andades. Jag grät så att det kändes som att tårkanalerna genomgick nån form av klinisk rensning.

Jag hade så väldigt lätt att sätta mig in i deras situation, jag tyckte mig känna i varenda cell hur sjukt vidrigt det måste vara att förlora en son, en dotter, en man, en fru, en vän – fast jag inte har nån aning. Och jag är glad att jag inte har nån aning. Jag är så tacksam över det att jag gråter en stund bara av lättnad, av nån slags ömhet inför livet, av den där kärleken jag känner för mina barn och den ångestladdade vetskapen om att jag faktiskt kommer att skiljas från dom en dag –  men förhoppningsvis inte under kubikkilometer havsvatten. Men den dagen är inte idag. Andas. Torka snoret. Kasta den där högen av använda näsdukar. Annandag jul 2004 var Den dagen för så många att det räcker och blir över. Livet blev aldrig mer detsamma för dom och det är historier som bör berättas.

Det viktiga i livet är inte att ha den nyaste bilen, det största huset, det flashigaste köket, den dyraste klockan, den coolaste mobilen, dom korrekta märkeskläderna. Det viktiga i livet är när allt kommer omkring en sak och en sak allena: människor. Att vara tillsammans, att bry sig om, att finnas, att uppleva saker ihop med andra, att kramas, att vara trygg, att existera i ett sammanhang och att kunna känna oförställd glädje av att äta en mandarin. Det är inte svårare än.