Det buzzar till lite extra i skräckfilmssynapserna när det kommer en ny film som Eli Roth är inblandad i. Oavsett om han skrivit manus, regisserat eller är med som producent (som här) så känns det som att filmen får en OK-stämpel rätt över fodralet när han är med på ett hörn.
Jag känner mig lugn när jag drar igång Clown även om jag avskyr allt vad clowner heter. Jag skulle kunna gå så långt som att säga att jag hatar clowner. Jag skulle aldrig frivilligt sätta min fot på en cirkus, inte ens med barn i sällskap. Så där är ett svart hål i mina barns uppfostran, dom har aldrig fått gå på cirkus. Stackars stackars missanpassade barn…
Efter att ha sett Clown är jag dock ännu mer säker på min sak: clowner är ett jävla skit! Gladsminkade vuxna som egentligen är både ledsna och elaka där bakom ”masken”, det är otäckt som fan bara det. Och här går det ännu längre, här blir det ännu grisigare.
Pappan Kent (Andy Powers) ska försöka lösa problemet med en utebliven clown på sonens barnkalas och vet att han sett en clownkostym i garderoben. Han tar på sig den, gör succé bland kidsen och känner sig som en lyckad förälder. När kvällen kommer och han ska tvätta av sig sminket, ta bort den röda näsan och svida om till andra kläder märker han att det inte går. Allt sitter fast. Mattknivar och sågar hjälper ingenting, han får inte av sig varken kläder, näsa eller peruk.
Utan att spoila resten av filmen kan jag säga att Kent kommer transformeras till en sorts clown jag aldrig förut sett men heller inte vore förvånad om den fanns på riktigt. Ronald McDonald liksom, vad är det för maskot egentligen?
Effekterna är jättesnygga och det är blodigt (såklart). Det är ett par scener som jag önskar var skrivna annorlunda för att filmen skulle explodera känslomässigt för mig men även om filmen ”fegade ur” lite så är den sevärd ända in i kaklet.
