Etikett: Lola Dueñas

Publicerat

Sista Veckans Cruz: ATT ÅTERVÄNDA

Jag avslutar detta tema på samma sätt som jag började, med kombinationen Penelope Cruz och Pedro Almodovar.

Det kryllar av änkor i den lilla spanska byn. Gravstenarna ska städas, blommor bytas ut i vaserna och männen lyser med sin frånvaro. Alla kan väl inte vara döda, väl? Raimunda (Penelope Cruz) tycker det är lite orättvist att hennes mamma dött, hon var ju ändå kvinna, men så är det i alla fall.

Raimunda bor med sin dotter Paula (Yohana Cobo) och slacker-maken Paco (Antonio de la Torre) och hennes vardag kantas av problemlösningar som får mina att kännas mikroskopiska.

Att återvända är en film där det kryllar av kvinnoroller, coola kvinnor, handlingskraftiga kvinnor, vackra kvinnor, döda kvinnor, knäppa kvinnor, rätt igenom mänskliga kvinnor. Döttrar, mammor, mostrar, väninnor. Filmen är A-märkt på det mesta, bästa och viktigaste av sätt och det är kanske typiskt att det är en man som porträtterar kvinnor på detta vis men det gör det inte desto mindre härligt.

Efter fjorton veckor med Penelope Cruz som sällskap på måndagarna kan jag inte göra annat än att ställa mig upp och klappa händerna åt denna fantastiska skådespelerska. Oavsett kvalitén på filmerna hon är med i så levererar hon alltid. Hon är stabil som en gammal ek och vacker som en ungbjörk och om det är någon film jag rekommenderar som inkörsport till Cruz-världen så är det denna. Att återvända är en otroligt bra film med en bländande Penelope Cruz i huvudrollen. Ett bättre avslut på detta tema kunde jag inte få.

Så nu säger jag tack och farväl till Penelope Cruz och vinkar lite försiktigt till den skådespelare som står och väntar bakom hörnet för att göra bloggen följe över sommaren med start nästa måndag. Sommartemat 2014 kommer bli tämligen otippat men gode guuuud så bra det blir.

Publicerat

GRÅTA MED ETT LEENDE

Vad händer med den kritiska delen av hjärnan när man blir precis golvad av en skådespelarprestation? Går det att se filmen som en helhet, går det att analysera eventuella fel och brister eller lägger sig skådespelarens närvaro som en nytvättad fleecefilt över hela slutprodukten och man kan tillåta sig att bara….le.

Ja.

Jag ler.

Jag ler och jag tänker fortsätta le.

Javier Bardem spelar Ramón Sampedro, en spansk man som vid 25 års ålder var med om en dykolycka och blev förlamad från halsen och nedåt. Dom närmaste 29 åren kämpade han för sin rätt att ta sitt eget liv, något som inte är helt enkelt liggandes i en säng utan möjlighet att röra annat än mun och ögon. Han behövde, ville ha och drömde om dödshjälp.

Att vara skådespelare och inte ha några andra hjälpmedel än ansiktet att ta till tror jag inte hör till vanligheterna. Totalförlamade roller kryllar det inte av. Därför blir det kanske extra påtagligt hur imponerande Javier Bardems skådespeleri faktiskt är när han ligger där som ett paket i sängen och ändå lyckas ta sig genom TV-rutan och ända in i mitt hjärta bara med hjälp av en blick eller en rörelse på munnen. Han visar en människas hela känsloregister och han visar det genom att göra till synes…ingenting. Ändå gör han allt.

Gråta med ett leende är baserad på den sanna historien om Ramón Sampedro. Filmen vann en Oscar för Bästa utländska film  2005 och slog därmed både Hitlerfilmen Undergången och den svenska Så som i himmelen på fingrarna. En välförtjänt vinst!