MONSIEUR IBRAHIM OCH KORANENS BLOMMOR

Det är mycket snubbar på film nu av nån anledning. Väldigt mycket. Jag har en hel drös med filmer som första prio på Lovefilm och dom som kommer är filmer om män, om pojkar och om pappor som är frånvarande och/eller döda. Det är som John Malkovich skulle ha sagt i Farligt Begär: It´s beyond my control.

Monsieur Ibrahim (Omar Sharif) är ”araben på hörnet” som inte ens är arab men han har en liten butik där det går att hitta det mesta mellan himmel och jord. Moses, även kallad Momo (Pierre Bouanger), är en judisk pojke som är stolt som en tupp över att vara 16 år och lagligt få köpa sex av kvarterets prostituerade. Momo bor med sin pappa, han sköter det mesta i hushållet, köper mat, lagar mat och pappan fattar inte bättre än att tro på Momo när han serverar ”ny paté”. Det är klart det är paté, vad annat skulle det vara? Kattmat?

När pappan överger Momo tyr han sig till Herr Ibrahim i affären och Ibrahim tyr sig till Momo. Dom blir vänner, dom blir tajta och dom är söta tillsammans.

Kanske att jag i en annan värld, en annan tid skulle kunna se den här filmen som nåt med feel-good-prefix men den når inte riktigt fram till mig som läget är nu. Jag är urbota trött på manliga förebilder som bara försvinner (oavsett anledning) samtidigt som jag är glad över att Momo har Ibrahim, en fin och trygg farbror att ha vid sin sida. Men filmen är sevärd, visst är den det.