Tre om en: STAND-UP-FILMER

Joan Rivers – Don´t start with me

En plastikopererad-in-absurdum-samt-rätt-gammal-dam som kommer instapplande på scen men nån slags glittrig morgonrock och så mycket hårspray i kalufsen att inte ett hårstrå rör sig på hela föreställningen, kan det vara nåt att ha? Kan en donna som Joan Rivers vara kul?

Att Joan Rivers faktiskt ÄR kul beror på EN enda sak: hon har självdistans nog att kunna driva med sin egen person. När hon berättar om de månatliga träffarna med Cher då smink, fix och fina kläder är förbjudet går det inte att hålla sig för skratt. Det är lätt att se den synen framför sig. Hon bjussar hårt på sig själv och därför är det lättare att ta att hon går ibland över gränsen i grovhet när det gäller andra (lesbiska, kinesiska kvinnor, män). För grov i mun är hon, sjukt grov ibland, vilket jag ser som ett stort plus. En kvinna som Joan Rivers skulle vara så enkel att stämpla som en blåst bimbo, något hon bevisat här att hon inte är.

Det som gör att betyget inte blir högre trots att jag hade en rolig stund är att hon skriker oavbrutet. Inte ett ord kommer ut mellan Joan Rivers läppar som inte har en decibellstyrka i stil med en Motörheadkonsert. Det är jättejobbigt att lyssna på och det är fullständigt onödigt.

.

.

.

.

Danny Bhoy – Subject to change

En skottsk-indisk komiker som skämtar om vardagligheter och krokodiler, kan det vara kul? Jarå, det funkar.

Danny är väl kanske inte den mest lysande av scenpersonligheter men puttrig är han och fnissade några gånger gjorde jag även om ingen av skämten riktigt fastnade.

.

.

 

 

 

 

 

Louis C.K -Live at the Beacon Theatre

Jag vet att många gillar Louis C.K. Jag vet att många avgudar Louis C.K. Själv vet jag vem Louis C.K är men inte så mycket mer. Han uppträdde i Globen häromsistens och jag hörde inget annat än att han var lysande.

Jag har sett honom i två filmer alldeles nyligen, Blue Jasmine och American Hustle och som skådespelare sköter han sig förträffligt. Hur ser jag då på honom som stand-up-komiker?

För det första känner jag att jag blir förvånad. Efter all denna upphaussning om hur fantastisk egen denna man är tänker jag mest ”what?”. På vilket sätt är han egen? På vilket sätt har han hittat sin egen komiska nisch? Visst är han rolig, visst är han avslappnad på scen men han är en annan sak också: dryg.

Louis C.K visar sig vara precis så dryg som jag trodde Joan Rivers skulle vara. Istället är det plastansiktet Joan som utstrålar värme (nåja) och Louis är kall som ett frysskadat glasspaket. Båda skämtar mycket om sex men där Joan är grov är Louis bara provocerande. Skämtet att onanera i närheten av små barn funkade inte första gången och när han sen drar den i olika versioner genom hela föreställningen får jag lite nog. Att han sen drar det hela ännu längre och skämtar om att det är okej att ligga med spädbarn för dom minns ändå inget av vad som hänt då känner jag att det stockar sig i halsen. Jag kan inte skratta. Möjligtvis och troligtvis hade jag garvat om jag sett honom live, skratt smittar ju, men när jag sitter själv och ser föreställningen så är den överraskande icke-rolig.

Dryghet är i min värld det minst charmiga som finns OCH det minst roliga.

 

Alla tre filmerna finns på Netflix.

 

AMERICAN HUSTLE

American Hustle har satt griller i huvudet på mig.

Hur bedömer man en film egentligen? Det är klart att jag ser till helheten, till manus, skådespelare, regi, musik, stämning, smink, klippning, rubbet men vad händer när man ser en film där flera bitar inte funkar men andra är riktiga fullträffar? Det blir en…krock.

Just nu känns det som att jag tuggar på folie med gamla lagningar i tänderna. Det sprakar och gnistrar, smakar konstigt och spottar man inte ut folien snabbt nog kan man få in P4 från nån perifer del av landet. Samtidigt vill jag bara krama nån. Filmen gjorde mig gott men irriterad. Vansinne egentligen, det är väl bara att bestämma sig? Ja….jo….det är väl det.

Jag har bestämt mig sedan länge för Christian Bale. Han är inte min typ av snubbe. Jag gillar inte honom. I alla filmer han är med kan han med fördel bytas ut mot någon som är bättre. Men inte här. Han äger!

Amy Adams är en ganska blek skådespelerska tycker jag. Aldrig dålig men heller aldrig riktigt minnesvärd. Hon är stabil och trofast, funkar i alla väder, lite som ens favoritskor. Men inte här, här är hon världsbäst!

Jennifer Lawrence är 24 år och toppenbra på att spela ung oskyldig tjej, ung stark tjej, ung actiontjej och blå. Här är hon en vampig gift slödderalkis med världens konstigaste frisyr och jag älskar henne. Hon är klockren!

Jeremy Renner är alltid bra men jag var ändå ytterst tveksam till att han skulle funka i den här rollen. Stor sned och yvig frisyr och världens bredaste slips men det visade sig att han är helt perfekt.

Sen har vi då Bradley Cooper, fina fina Bradley Cooper. Jag var inte det minsta rädd att han skulle bomba här, klart han inte skulle, han är ju Bradley. Men med mikropermanentat hundhår och ett helskägg som ser pålimmat ut kunde det lika gärna ha blivit Stefan och Krister-känsla över alltihop. Det blev det inte. Bradley är underbar – och han dansar igen!

American Hustle är skådespelarnas film till hundra procent men det är inte så mycket mer. Regissören David O. Russell ger jag inte många ören för men å andra sidan, hur ska han kunna misslyckas med dessa fem framför kameran? Det går ju inte.

Filmmusiken är jättebra och lite för hög filmen igenom vilket gör att filmen känns som en reklamfilm för utklädningskläder och/eller en Hollywood-revy till förmån för katastrofdrabbade barn eller nåt. Det är ett gissel det här. Gör fem bra skådespelare per automatik en film bra? Jag tycker nog inte det.

Det gisslar och gnisslar och funderas här. Jag går fram och tillbaka som Professor Baltazar och funderar på en lösning. Skådespelarna får alla rätt, alla fem, inget snack om saken. Dom drar lasset. Men lasset består av torrt gräs som i närheten av en tändsticka fjuttar eld och blir till ingenting mer än aska. Filmen är som en tom julklapp där skådespelarna är inslagningspappret och snöret. Fint som snus på ytan men ekande tomt om man ser efter ordentligt. Mysko film det här – men okej ändå på nåt vis.

Filmen:

Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Christian Bale, Amy Adams och Jeremy Renner: