PASSION

Alltså. Jag måste ju. Hur skulle jag kunna låta bli?

Hur skulle jag kunna strunta i att se den här filmen som så många kallar smörja? Passion är lite som den där skalbaggen som hamnat på rygg och blir ett simpelt byte för en ungdom med förstoringsglas och solen i rätt vinkel. Jag har dessutom sett den franska filmen som den här filmen är en remake på, Love crime och den var inte så pjåkig alls. Så jag menar, hur illa kan det bli?

Brian De Palma bakom kameran, Rachel McAdams och Noomi Rapace framför. Erfarenhet, kunskap och skådespelarbegåvning i en skön thrillrig mix. Eller?

För att vara tydlig, det finns ingenting i Passion som är rätt. Ingenting. Den här filmen har så många brister att jag inte vet var jag ska börja, men det är väl bara att hugga tag i första bästa fatala miss: Rachel McAdams.

Hennes roll, den hårdhudade världsvana chefen som styr både bolaget, sina anställda, älskare och älskarinnor med järnhand, gjordes i original av Kristin Scott Thomas, en mogen kvinna med naturlig integritet och skinn på näsan. I Passion ska denna livserfarenhet kompenseras med överdådiga örhängen som hänger likt glittriga julgranskulor på Rachels bleka örsnibbar. Hon har sladdriga skräddarsydda isblå byxor med hög midja och polotröja för att på nåt sätt utstråla makt. Vilken amatörcastare som helst kan se att det där inte funkar, hon ser för fan ut som en utklädd tonåring, hennes trovärdighet som chef för ett stort företag är nere på den absoluta nollpunkten.

Den andra fatala missen med filmen är att Noomi Rapace pratar. Det är nåt med hennes uttal som gör att det hon känns som kusinen från landet, kan vara att hon ÄR kusinen från landet (det lilla landet i norr). I originalfilmen spelades hennes roll av Ludivine Sagnier och det gick inte att missta sig på paniken hon kände när allt gled henne ur händerna och hon var tvungen att slå tillbaka mot überkvinnan Scott Thomas. Hon behövde sitt jobb. Vad behöver Noomi? Och var är den där klaustrofobiska känslan som låg som en blöt filt över Love crime?

Här är dom fatala missarna tre, fyra och fem: Behöver världen verkligen en remake på en medioker thriller som kom så sent som 2010? Är det en döv människa som komponerat filmmusiken? Och det här med scenografi och bildkomposition, har De Palma fått hjälp av en prao eller vad är det frågan om? Kör dom lite random på inspelningen? ”Kan du lägga dina bilnycklar på konferensbordet, gärna sådär nära kameran så dom hamnar i fokus, det är inte Rachel i den där barbierosa teryleneklänningen vi ska se det är dom där fullkomligt meningslösa nycklarna”.

Den sjätte fatala missen heter Brian De Palma. Jag skulle vilja säga gå och lägg dig gubbjävel så jag säger det: Gå och lägg dig gubbjävel! Kan du inte göra filmer som är bättre än såhär kanske du ska mata duvor i parken eller nåt istället.

LOVE CRIME

Eftersom jag är en person som lider av en överdos av mansförakt är det ibland skönt att se kvinnor på film som beter sig som riktigt psykopatiska suggor. Här är det Kristin Scott Thomas som än en gång pratar franska och än en gång faktiskt imponerar en smula på mig, kanske en del på grund av språket men också för att hon är riktigt bra på att spela badass bitch.

Christine (Scott Thomas) är chef på ett stort företag och styr allt med järnhand. Hennes närmaste medarbetare Isabelle (Ludivine Sagnier) är otroligt ambitiös, målmedveten och en riktig lojal arbetsmyra. Att Christine inte nått toppen enbart på egna meriter står ganska snart klart då hon samvetslöst och manipulativt snor Isabelles idéer och tillskriver dom sig själv.

Christine lever ihop med Philippe, en man hon har ett gäng hållhakar på och denne Philippe kan inte hålla tassarna borta från Isabelle. Om det blir krångligt? Mmmmm. Om det blir komplikationer? Aaaaaaaa. Om det blir trinageldrama och lite ond bråd död? Jomenvisst sörru.

Love crime är en film som faktiskt är ganska smart, dock inte så smart som den hade kunnat vara. Den är klurig men den saknar twist(-ar), eller så tror dom som gjort filmen att dom lyckats twista till det, jag vet inte. Jag hade inga svårigheter att tänka ut slutet men sett till det stora hela så gjorde det inte så mycket. Filmen funkade, den var rätt engagerande hela vägen och skådespelarna gjorde sitt jobb.

Det är inget jag gör vågen åt och det är inget jag kommer ta till mig som ett av dom starkaste filmminnena i mitt liv men det var en schysst film och – som sagt – psykopatiska kvinnor får för lite plats i dom kulturella finrummen. Ja, i fulrummen med. Dom psykopatiska männen däremot, dom knölar sig in banne mig överallt.

Filmen går att streama på Lovefilm.