HOLD THE DARK

Jeremy Saulnier är en såndär filmregissör som (åtminstone) vi filmnördar har koll på. Efter filmer som Blue Ruin och Green Room känns han som en ytterst intressant berättare i den kolsvarta våldsamma dramagenren och man satt väl mest och väntade på ännu en film med en kulör i titeln i något som många pratat om som en trilogi. Efter lite googlande hittade jag dock en intervju med Saulnier från 2016 där han tillbakavisar detta.

Q: What colors are you interested in using in the future?

A: Purple, of course. But there will likely not be a color trilogy as some have suspected!

Färg eller inte, nu finns i alla fall Saulniers nya film Hold the dark på Netflix, mycket på grund av att det är en Netflix Originalfilm. Macon Blair har skrivit manus (precis som med Blue Ruin och Green Room) men denna gång är manuset baserat på en roman. William Giraldi heter författaren, boken heter precis som filmen och kom ut 2014.

Det här är en no-mercy-bäcksvart historia, våldsam nåt så gud förbannat och vissa delar av filmen är rent lysande. Det finns bland annat en lång shootout-scen som jag skulle säga är topp-tio (kanske topp-fem förresten) av filmiska skottsalvor jag någonsin sett. Historien utspelar sig i den karga outbacken i Alaska där solen går ner 15.30, snön aldrig smälter och det är ända-in-i-benmärgen-iskallt 24/7. Perfekt ställe att lägga ett drama som detta på, såklart.

Medora Sloane (Riley Keough) bor där tillsammans med lille sonen Bailey (Beckham Crawford) nu när maken Vernon är i något sandigt land och krigar. Hon ser ut som att hon håller på att bli galen av kyla och ensamhet med stora påsar under ögonen och svårighet att stå ut med vardagen. När lille sonen försvinner misstänker hon att det är dom närgångna vargarna som har tagit honom och hon skriver ett brev till Russell Core (Jeffrey Wright), en vargkunnig författare som skrivit en bok om just vargjakt. Hon ber Mr Core om hjälp med att hitta vargen som tagit sonen och tro´t eller ej, han reser hela vägen till Alaska för att göra henne till viljes.

DÄR är väl kanske mitt största aber med filmen, Russell Cores blotta existens – och varför. Jag tror inte riktigt på att detta skulle kunna hända i verkligheten, att någon släpper allt för en främling för blott ett handskrivet brevs skull. Att Cores vuxna dotter (som han sällar träffar) tydligen arbetar i denna del av USA har kanske en viss betydelse men det hade väl gått att åka dit ändå – kan jag tycka?

Nåja, jag ska inte bli för gnällig för jag tycker det här är en BRA film. Jag har en förkärlek för karga, tysta, långsamma, våldsamma filmer som utspelar sig i vildmarken och lägger man därtill att det är en historia om kärlek, sorg, föräldraskap och ren jävla galenskap som grädde på moset, vad finns det att inte grundgilla?

BLUE RUIN

Det går inte så bra för Dwight (Macon Blair). Även det som borde kunna gå okej går käpprätt åt helvete.

Blue Ruin är en mörk film med nån form av brutal svart humor. Det är blodigt, kladdigt, svettigt, skitigt och skönt knasigt, precis sådär som det kan vara i bröderna Coens filmer fast bröderna Coen har ingenting med Blue Ruin att göra. Den här filmen är skriven och regisserad av en ung man som heter Jeremy Saulnier och som inte har så mycket spännande på sitt CV, inte mer än att han stått bakom kameran på en Nicki Minaj-TV-dokumentär, gjort ett par kortfilmer samt långfilmen Murder party (2007).

Men Blue Ruin känns verkligen inte som en nykomlings verk, det här är en BRA film, ett fint hantverk. Snyggt filmad, bra klippt, musiken fungerar utan knas, manuset håller och skådespelarna sköter sig.

Vill du läsa mer om filmen så hade Fripps filmrevyer med den på sin lista över favoriter från 2014 (plats 7!) och Flmr, Movies-Noir och Jojjenito har också sett den.