JOHAN FALK 7: LEO GAUT

Det vankas luciafirande i Patrik Agrells (Mikael Tornving) barns skola. Patrik skjutsar dit sönerna och när den minsta går ur bilen krockar han med en man i skinnjacka som verkar ha bråttom. En liten stund senare sprängs en bil precis utanför skolan.

Nu börjar mörkret ta sig närmare in i polismännens privatliv. Patrik brottas mellan att vilja beskydda sina söner och samtidigt som han är pappaledig med en för tidigt född dotter som ligger i kuvös. Johans snedsteg tär på psyket, han är labil och känslomässigt avstängd på jobbet. Allt han kan göra på jobbet som innebär att han inte behöver åka hem är bra. Flickvännen Helén (Marie Richardson) är på besök i stan och dom har beslutat sig för att börja leta hus. Ett gemensamt boende för dom två, sonen Ola, dottern Nina  – och Johans hjärnspöken.

En man vid namn Leo Gaut (Peter Andersson) kommer in i handlingen, en man vi som följt serien känner igen från den första filmen Noll tolerans. Han fick tolv års fängelse för den skiten men kom ut efter åtta och har försökt få fason på sitt liv sedan dess.

Att Jakob Eklund och Marie Richardson inte bara är ett par i filmen utan även i verkliga livet tycker jag ger deras filmiska relation en extra krydda. När det krisar så känner jag mig som en fluga på väggen i deras vardagsrum. På ett bra sätt alltså, fast jobbigt.

Där dom andra filmerna är mer åt thriller-action-hållet är denna film mer ett spännande familjedrama med flera olika trådar som spinner i varandra. Bra gjort, snyggt gjort, otroligt välspelat och mycket sevärt. Kantboll på en fullpoängare.

Manus: Fredrik T. Olsson
Regi: Richard Holm