CALIBRE

Två barndomsvänner ska åka iväg en helg för att göra sånt som manliga barndomsvänner ofta gör på film, dvs jagar. Ingen av dom verkar ha någon direkt erfarenhet av detta men ena killen, Marcus (Martin McCann) har vapenlicens och lånar gladeligen ut ett av sina gevär till Vaughn (Jack Lowden).

Jag måste göra en liten parentes här och ställa en fråga rätt ut i luften. Händer det ofta – i verkligheten – att män ”får för sig” att ses för en grabbhelg i spenaten med baktanken att döda djur? Det är klart att jag vet att det finns jägare som jagar men det här är inte tal om riktiga jägare, det här är snubbar som vill ”göra nåt ball” och då absolut helst utan sina respektive (av kvinnligt kön).

Tillbaka till filmen. Det är rätt tydligt tämligen direkt i filmen att Marcus är den ”coola” och Vaughn den lite mer känsliga av dom, speciellt eftersom Vaughns flickvän är gravid och han är väldigt glad över detta. Men iväg åker dom och slutdestinationen är nånstans på det skottska höglandet.

Det här är en liten film sett till budget men en större film sett till känslor. Det är nämligen ingen lek det här, vare sig för grabbarna eller för mig som tittar. Det är en intensiv film, den ställer frågor om rätt och fel och jag tycker den är väldigt sevärd. Helt klart en av dom bättre Netflix Original-filmerna på senare tid.

THE SURVIVALIST

Det finns ingen mat. Det finns ingen civilisation. Det enda som finns är en ensam mans livskraftiga kamp att överleva.

Jag förstår att mannen har haft sällskap förut, av en annan man, en man som nu är död och som naken begravdes tämligen nyligen. Nu bor mannen själv i ett mycket enkelt litet hus, eller möblerat skjul kanske snarare. Han odlar sina egna grödor efter bästa förmåga, ser till att återanvända allt och då menar jag allt. Till och med sperma finns det användningsområden för. Han vill leva även om han till synes inte har något att leva för.

En dag kommer två inkräktare. Två kvinnor, en mamma och hennes tonårsdotter och livet blir aldrig mer detsamma för mannen. På vilket sätt tänker jag dock inte avslöja men det jag kan säga är att trots filmens långsamma tempo, trots avsaknad av effekter och pangpang, trots tysta och ibland nästan kontemplativa scener så är berättelsen om den överlevande mannen något som stannar kvar. Filmen känns liksom så….äkta.

Det här är manusförfattaren och regissören Stephen Fingletons första långfilm och det ska bli spännande att följa honom framöver. Filmen har prisats både här och där och med rätta måste jag säga. Betyget kanske känns lite lågt men det är en mycket stark trea och det skulle förvåna mig om jag inte jackar upp det vid en omtitt.