Måndagar med Matt: GOOD WILL HUNTING

När vi befinner oss mitt i chocken över att Ben Affleck 1. är snygg i skägg, 2. visat att han är en hejjare på att regissera film, att The Town inte bara var ett lyckokast och 3. att han ska spela Batman så får man inte glömma en sak: Ben Affleck har vunnit en Oscar.

Jag vet, det är så världsfrånvänt att klockorna stannar men det är likväl sant. 1998 fick Ben Affleck och Matt Damon ta emot en Oscar för Bästa originalmanus och lika välförtjänt som jag tycker det är NU, lika fel tyckte jag det var DÅ. Då gillade jag nämligen ingen av grabbarna nåt speciellt, fattade inte grejen med Good Will Hunting som film heller och Robin Williams var väl bra som Sean Maguire men var han verkligen värd en Oscar för Bästa biroll?

Nu när jag ser filmen blir jag förbaskad att Matt Damon inte vann. Han var nominerad för Bästa skådespelare men Jack Nicholson knep statyetten det året för Livet från den ljusa sidan. Å andra sidan gör Matt Damon fortfarande bra ifrån sig på vita duken medans Jack Nicholson inte längre kan läsa manus.

Will Hunting (Damon) är en kille som kommit både rätt och fel i världen kan man säga. Hans enda nedslag i den akademiska världen är att han städar skolkorridorer men samtidigt är han hyperintelligent, smartare än både elever och professorer. Men han bråkar, slåss, tillåter sig ingen lycka, håller äkta känslor långt ifrån sig och man förstår att det här inte är en kille vilken-som-helst, han har varit med om skit, han har inte levt ett friktionsfritt liv men han har ett läshuvud av Guds nåde.

Will känner sig trygg i sitt kompisgäng med Chuckie (Ben Affleck) i spetsen, ständigt tjafsande med sin bror i verkliga livet, Casey. Matematikprofessorn Gerald Lambeau (Stellan Skarsgård) tar Will under sina vingar och försöker se till att han får hjälp. Inte det lättaste kan man säga då Will inte vill bli hjälpt. Men så kommer Geralds gamla polare Sean (Robin Williams) i deras väg och det visar sig vara en mänsklig ängel i manskläder.

Den där svala trean jag gav filmen efter att ha sett den på bio tar jag och lägger i soptunnan som värsta uppeldade Sverker Olofsson. Det här är ingen film som förtjänar ett mellanmjölksbetyg, den här filmen är bättre än så. Det tog mig sexton år men nu fattar jag. Will Hunting. Vad blev det av dig? Får man se en uppföljare måntro?

I GIVE IT A YEAR

Nat (Rose Byrne) och Josh (Rafe Spall) gifter sig hipp-som-happ efter en kort bekantskap. Olika som dag och natt är det ingen som tror på deras äktenskap och Nats syster (Minnie Driver) säger dom bevingade orden lagom till bröllopsvalsen: Jag ger det ett år. Max. Dom själva är dock fast beslutna att det här är rätt och det är ju fint. Och bra. Och så. Men blott sju månader senare är äktenskapet i gungning. Det blev inte riktigt som dom trodde med kärleken. Det kan ju bli så ibland.

Däremot ger dom inte upp, vilket jag som tittar känner som mycket märkligt. Dom verkar ju inte tycka om varandra, inte alls faktiskt och när dom sitter hos den ännu mer märkliga familjerådgivaren och berättar om sina problem och rådgivaren beter sig så konstigt kan jag inte förstå att dom inte reser sig och går. Istället fortsätter dom prata. Och prata. Och prata. Själv suckar jag. Jag förstår ju inte nånting, är folk såhär knasiga?

Nat arbetar i pumps, Josh skriver på en bok som det aldrig blir nåt av. Dom har familjer från helvetet och ouppfostrade vänner vars plumpa skämt skulle få en bisonoxe att rymma från Kolmården om man tvingades höra skiten. Anna Faris Chloe är den enda karaktär jag känner att jag tycker om och det är inte en stor procent sett till hela persongalleriet.

Det är en mysko film det här. Inte dålig, men mysko.

BARNEYS MÅNGA LIV

Barney Panovsky (Paul Giamatti) lever ett liv som i mångt och mycket liknar mitt eget, eller ditt eller grannens. Det händer grejer och det händer grejer hela tiden. Ett liv är sådant, det är en berg-å-dalbana. Det startas relationer som sedemera oftast avslutas. Det börjas på jobb, det utvecklas idéer, det är resor och upptäkter och barn och vänner och ovänner och glada dagar och tråkiga dagar. På så sätt är Barneys liv inte unikt på något sätt, det unika är att hans liv kan beskådas på film och att han är misstänkt för ett mord han aldrig blivit dömd för. Hur innehållsrika våra egna liv än är så är det inte många av oss som hamnar i den situationen och det är åtminstone jag väldigt glad för.

Vi får lära känna en gammal Barney när han bitter och eländig telefontrakasserar ex-fruns nya man. Att han fortfarande har känslor för sitt ex Miriam (Rosamund Pike) är klart som korvspad och jag får en liten hint om att hon är hans livs stora kärlek. Samtidigt har en poliskommissarie gett ut en bok baserad på Barney och det ouppklarade mordet på hans vän Boogie (Scott Speedman). Barney tänker tillbaka och där är filmen. Vips är han ung, vips är vi i Rom och vips är han i stånd att gifta sig då han gjort en mentalt tveksam men vacker kvinna på smällen.

Paul Giamatti är en skådespelare som är allt annat än jämn men nåt han är bra på är att gestalta ordinära män som har känslorna utanpå kroppen (se bara hans Miles i Sideways) och hans Barney är en ren uppvisning i manlig mänsklighet. Dustin Hoffman spelar hans excentriske pappa Izzy – och som han gör det! – och Dustins son Jake Hoffman spelar Barneys vuxne son.

Minnie Driver är fru nummer två och visst, hon agerar okej det gör hon, men hon har en underkäke som påminner om en viss Kiera Knightley och jag undrar vem med en sådan käke som gjort mig så ont i min barndom att denna kroppsdel sitter som en kräkreflex i min ryggrad. Rosamund Pike däremot, vilken perfekt kvinna! Hon spelar Miriam med integritet och värme och hon utstrålar lojalitet och kärlek inte bara till sin man och sin omgivning utan även till sig själv, alltså hon är SÅ HIMLA FIN!

Det här är en film jag verkligen rekommenderar och speciellt om du har en tom eftermiddag och det är pissåskitväder ute och mysbyxorna hägrar och ingenting annat finns på agendan. Den tar 134 minuter av ditt liv men du får många liv tillbaka.

Här finns filmen att hyra.