LIFE OF BRIAN – ETT HERRANS LIV

Dom senaste fem åren har jag fått frågan åtminstone tre gånger per år: ”Kan vi inte se Life of Brian?”.

Jag har aldrig svarat nej, jag har bara plockat ner andra filmer som varit mer intressanta att se från hyllan och således sluppit se det jag innerst inne trodde var dravel. Men en av semesterns sista dagar befann jag mig upptryckt i ett hörn. Alla sommarstugans DVD-filmer var sedda, endast en var kvar och jag kunde välja mellan att gå ut och hoppa i halvmeterdjupa vattenpölar, gå och lägga mig fast klockan bara var strax efter nio eller åka åtta mil till närmaste videoaffär och försöka hitta nåt bättre.

Visst fanns det fler saker jag hade kunnat göra om jag hade velat men det var verkligen en perfekt sommarkväll, hällregn och åtta grader varmt, alldeles som gjord för filmtittande. Så det blev Monty Python för hela slanten och jag hörde ett äntligen från andra sidan av soffan.

Ett par timmar senare sitter jag i soffan och klickar på vänsterpilen på fjärrkontrollen. Always look at the bright side of life. du-du, du-du-du-du-duduuu. Jag kan inte sluta. Det är som ett gift. Jag sjunger och huvudet gungar liksom med. Jag har sett klippet många gånger förut, jag har hört sången men jag har aldrig sett det i rätt sammanhang. Jag har aldrig följt Brian genom livet förut och jag känner mig larvig som ratat det här på grund av mina fördomar om Monty Pythongänget som humoristisk företeelse.

Jag har inte tyckt att John Cleese´s silly walk är så silly, jag skrattade inte åt en död papegoja men framförallt har jag väldigt svårt för deras animationer. Men återigen får jag ynnesten att ge mig själv en bitch-slap rätt över ansiktet. Det är så urbota dumt att såga något osett, att jag aldrig lär mig. Precis som att en match inte är över förrän slutsignalen ljuder så kan en film inte bedömas förrän hela är sedd. Att göra något annat är bara orättvist och idiotiskt.

Historien om Brian, han som levde under samma period som Jesus i Jerusalem, är genialisk. Allt jag känner till om Jesus födelse, uppväxt och död får jag se ur en annan synvinkel och det blir stor komik av det hela. Allt som händer och sker mår bra av att ifrågasättas och när Monty Python-gänget sätter tänderna i det många köper som en sanning (och som få egentligen vet något om) så blir det liksom….fräsigt. Det blir fnissigt. Jag blir glad och ja, jag sjunger glatt med i slutsången.

If life seems jolly rotten
There’s something you’ve forgotten
And that’s to laugh and smile and dance and sing.
When you’re feeling in the dumps
Don’t be silly chumps
Just purse your lips and whistle – that’s the thing.