Tinker tailor soldier spy

Det är svårt att säga något negativt om perfektion men ibland har man inget val. Men jag börjar från början.

Tinker tailor soldier spy är en roman av John LeCarré, på svenska översatt till Mullvaden. Det är högt uppsatta MI6-män i sandfärgade tweedkavajer och bruna skinnväskor, det är internationell politik, spioneri och mitt upp i alltihop finns en mullvad.

Gary Oldman är George Smiley, den avskedade agenten som får i uppdrag att lösa mysteriet och hitta pusselbitarna som leder fram till denne mullvad. Tanken på detta är galet spännande, historien känns väldigt 70-tal (det utspelar sig 1973), jag får hurven under förtexterna för jag hoppas så himla mycket på detta, jag vill så mycket och ändå blev jag inte speciellt besviken trots att filmen inte riktigt höll hela vägen.

Tomas Alfredsson har med Tinker tailor soldier spy tagit ett bautakliv in i dom riktigt stora regissörernas vardagsrum och jag sitter i biomörkret och känner mig stolt över att vara svensk. Jag är stolt över Tomas, stolt över David Dencik som gör en av dom större rollerna (och han är GRYM!) och väldigt stolt över filmfotografen Hoyte van Hoytema som återigen briljerar med sitt hantverk. Det finns ingenting, absolut ingenting att klaga på gällande ytan, det rent filmiska och skådespelarna, allt är minutiöst  planerat in i minsta detalj och gillar man 70-tals thrillers det allra minsta så är det här två timmars gott-gott-i-gott-gott ögongodis. Men det är nåt med manuset som gör att det haltar. Det räcker liksom inte att säga att man kan rabbla Hallands floder om man sen inte kan det på läxförhöret. Jag saknar nåt.

Tinker tailor soldier spy är en historia så smart att jag sitter där och försöker hinna före Smiley med att luska ut ledtrådar och det går så långt att jag tror mig veta hur det ligger till och att jag har kommit på det ultimata slutet, men nej, det blev inte så. Det blev bara ett jaha från min överaktiva hjärna och DET retade mig.

En mening till på slutet, en twist (och gärna den som jag kommit på såklart) och filmen hade vuxit nåt kopiöst. Nu blev det bara en snygg yta men det är inte så bara förresten. Vilken jävla yta han fått till, Tomas Alfredsson!