BACK TO THE 80´S: NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY (1989)

.

.

.

Att Meg Ryan är en av filmhistoriens största kvinnliga romcomskådespelare kan nog dom flesta enas om. Tänk bara på alla mysiga filmer med henne och Tom Hanks och hon är alltid – alltid – så jävla snygg i håret!

Billy Crystal däremot, han var ingen jättefavvis för mig under 80-talet, lite för o-snygg kanske för en ytlig tonåring (som vid den tidpunkten tyckte att Tre Kronors förbundskapten Tommy Sandlin var bland det mest manliga som fanns)? Jag förstod mig inte riktigt på hans typ av humor heller – då. Nu har polletten trillat ner mer än väl och jag kan uppskatta honom på många sätt, kanske främst som rösten till mitt nutida supermanliga loveinterest, han den gröne enögde sköningen Mike Wazowski i Monster´s Inc.

När Harry träffade Sally blev en snackis när den kom, kanske mest på grund av orgasmscenen på restaurangen, och det var en film jag redan då tyckte om. Men hur skulle den hålla tjugofem år senare?

Who am I kidding? Det är klart den håller! Filmen är ett mästerverk i sin genre! Manuset är skrivet av Nora Ephron, den är regisserad av Rob Reiner, musiken är perfekt, känslan, fan det är till och med JUL, Meg och Billy är jättefina ihop, alltså jättefina. Historien inkluderar en hel del sånt som ”är på tapeten” just nu, det här med manligt och kvinnligt, hur ”alla” kvinnor tänker, hur ”alla” män fungerar och antagligen kan flera scener reta gallfeber på dom mest rabiata men äh, jag tänker inte gräva ner mig för att Sally är så tokfokuserad på att bli en gift kvinna även om jag tycker det är ganska larvigt. Desto värre är att dessa två människor inte förstår att dom borde vara tillsammans! Man vill ju bara baxa in dom i en liten hiss, bryta strömmen och sen inte öppna förrän dom fattat sitt eget bästa.

Jag undrar om det hade kunnat bli en bättre avslutning på detta 80-talstema, jag tror inte det. Jo betygsmässigt litegrann kanske men äsch, det är en petitess.