BUCKY LARSON – BORN TO BE A STAR

Går det att köpa en lobotomering för hemmabruk på nätet?

Jag känner mig smutsig. Jag vill inte mer. Jag vill trycka in 220 volt i ena örat och stoppa en brödrost i den andra, jag vill radera min hårddisk och börja om.

Varför utsätter jag mig för detta? Vad är det för fucking feeeel på mig? Jag skulle vilja slita mitt hår, tvaga kroppen med outspädd  Alg&mögeltvätt och en duschborste så hård att en bastufinne skulle skrika av smärta om han skrubbade vaderna med den.

Jag mår lite illa också märker jag. Satan alltså. En smått efterbliven äldre tonåring med munkfrilla och framtänder stora som tändsticksaskar får för sig att han ska gå i sina föräldrars fotspår och bli porrstjärna. Så han tar sig till Los Angeles och visar sina färdigheter för alla i branschen som vill titta på.

Komedier som handlar om att skratta ÅT folk och inte MED funkar inte på mig. Jag mår dåligt. Bucky Larson är utrypen av ett mobboffer och jag tycker inte han är varken charmig, hjärtskärande, intressant eller något alls för den delen. Möjligtvis kan jag känna att det är synd om grabben men förutom det – nä, inget. Jo förresten. Adam Sandler var med och skrev manus. Nu åkte han ner på minus igen.

[Att Adam Sandler nu slagit nytt Razzierekord med inte mindre än 11 (ELVA!) nomineringar för sina filmer under 2011 säger en del om att han har haft bättre år på vita duken. Det är inte bara jag som tycker mig se en klar nivåsänkning. Läs mer här vettja.]

JACK AND JILL

Tyvärr Adam Sandler. Jag är ledsen, men det här går bara inte.

Vad är det med den där blå färgen och dig? Den här postern ser ut precis som den där andra filmen med dig, den där som inte är så bra om jag ska uttrycka mig diplomatiskt, ja, du vet den där fjärrkontrollsrullen – Click.

Och vad är det med dig och detta eviga pikande? Är det kul? Ja, det kan vara det om det görs med värme (som i Grown ups) men i den här filmen blir det inget annat än ren och skär vuxenmobbing. Svårskrattat tycker jag, eventuella fniss fastnar i halsen som en stor torr jävla knäckebrödstugga och jag tycker bara du är plump. Egenkär och plump på ett ganska osexigt sätt.

Är du så jävla snygg och perfekt själv egentligen? Okej, din tvillingsyster i filmen är ingen promenad i parken att umgås med men ger det dig rätt att behandla henne som skit? Och framförallt – är det humor att beskåda detta? Vem säger att det är ditt sätt att vara på, ditt sätt att prata, klä dig, umgås, äta, sova som är det rätta? Fan, du har en unge som tejpar fast levande hamstrar på sin egen rygg och du tycker att det är din syster som är äcklig för att hon svettas när hon sover. Jag fattar inte. Borde jag fatta? Borde jag skratta? Jag blir inte klok på det här. Jävla skitfilm alltså.

Att det är humor i den högre filmskolan att se vanliga kvinnor bete sig som vanliga kvinnor visade tjejerna i Bridesmaids. Tjejerna. I. Bridesmaids. I Jack and Jill finns det inga roliga kvinnor. Det finns en fager Katie Holmes som beter sig som en avtrubbad nickedocka när hon ständigt leende och tyst pratande är den tokiga familjens nav. Så snäll, så beskedlig, så lågmäld, så vacker, så smal och välklädd, så ständigt korrekt och aldrig utstickande – så perfekt kvinnlig i Adam Sandlers värld. Sen finns det Jill, Jacks tvillingsyster, den komiska karaktären i filmen som såklart inte spelas av en kvinna utan av Adam Sandler själv.

När Lillian, Maya Rudolphs rollkaraktär i Bridesmaids, bajsar på sig mitt på gatan iklädd brudklännning så är det roligt som fan. Hade Lillian spelats av en man hade scenen inte funkat alls lika bra. Det är roligt när en kvinna pinsamhetsbajsar just för att det sällan får synas på film men om en kvinna gör pinsamt roliga saker men kvinnan spelas av en man så förtas en del av poängen.

Jill hade funkat mycket bättre om hon hade spelats av en kvinna. Jill i den här filmen är bara Adam Sandler i klänning och lösbröst. Hon blir ett hån mot kvinnor, någon det ska skrattas åt istället för med. Adam, du och din regissör skulle ha litat på att fanns kvinnor roliga nog att klara av den här rollen. Du kunde ha klivit ett steg tillbaka, hållt käften med ditt manhaftiga fulpikande, slutat se dig själv som guds gåva till kvinnorna och filmen hade blivit rolig. Ja, faktiskt, den hade kunnat bli det med lite mindre av dig och ditt orerande i bild.

Fan Adam, jag gillar ju dig. Jag behöver inte ha tre promille i kroppen och stå vid en bardisk med armen runt dig för att erkänna det. Jag tycker du är jättebra men även solen har sina fläckar och du behöver en laserbehandling för att ta bort dina nu. Hitta tillbaka till din överdrivna kiss-och-bajs-humor som du ändå behärskar med viss form av finess eller förnya dig helt. Jack and Jill tänker jag förtränga och istället se fram emot nästa sommar och Grown ups 2.

(Det höga betyget är tack vare Al Pacino. Tack och lov för en skådespelare som kan spela över med självdistans.)