Etikett: Noah Emmerich

Publicerat

BLOOD TIES

Jag känner mig lite förvånad över att hitta en film som Blood ties på Viaplay. Alltså, det är inte förvånande att den finns där men det är förvånande att jag inte hört talas om den. Med namn som Billy Crudup, Marion Cotillard, James Caan , Matthias Schoenaerts och Mila Kunis i rollistan är det än mer intressant att filmen gått mig spårlöst förbi men jag kanske kan skylla på Clive Owen som är det första namn som dyker upp när man läser om filmen.

Clive Owen, denne obegripligt spretige skådespelare, som egentligen spelar på exakt samma sätt i exakt alla filmer – UTOM i Children of men i vilken han fullständigt briljerar. Men här spelar han (precis som vanligt) Nicolas Cages aningens mer introverta lillebror och jag jämför med Cage enbart för att jag tycker dom är vansinnigt lika utseendemässigt, inte för att han är med i filmen.

Man har sett grundpremissen såååå många gånger förut. En moralisk och snäll polisbror ska försöka handskas med en kriminell lillebror som hamnat helsnett i tillvaron.

Som sagt, jag har sett det förut, du kommer att ha sett det förut, ändå fortsätter Hollywood göra filmer i samma fåra av en enda anledning: det funkar. Jag tittar ju. Och det är helt okej. Filmen tickar på. Bra skådisar syns i rutan och gör skäl för lönen. Det är snyggt och skitigt samtidigt, det är en familjetragedi på så många plan när någon är ute och snedseglar så som Chris (Owen) gör här.

Sevärt för stunden och ett fullt godkänt tidsfördriv.

Publicerat

LUCKA #11: THE FITZGERALD FAMILY CHRISTMAS

Familjen. Detta ord som rymmer så mycket utav glädje, gemenskap, sammanhållning, genbank och traditioner men också hemligheter, bråk, öppna sår och tid som aldrig läkerdessa, ångest och annan blandad panik. Och julen är en familjehögtid, eller hur? Massor med mys och skit som kommer upp till ytan i väldigt många hem, inte enbart hos The Fitzgeralds.

Edward Burns har skrivit och regisserat denna lilla film som rymmer så väldigt mycket. Kanske upplevs den jobbig för många som eventuellt känner igen sig, kanske upplevs den som banal för dom som gått genom livet utan tillstymmelse till familjebekymmer. För mig blev den ”bara” en bra film men det är inte kattskit det heller.

Edward Burns spelar själv huvudrollen som Gerry Fitzgerald, den äldste – och vuxne – storebrodern som fungerar som nåt slags nav i familjen. Hans fem (?) yngre syskon verkar se honom som en fadersgestalt, kanske för att den riktiga pappan lämnade familjen för tjugo år sedan och mamman fortfarande inte kommit över det. Och nu vankas det både födelsedag för modern OCH jul OCH den försvunne pappan har mage att leta sig tillbaka – med jobbig information dessutom.

Det är bra skådespelarinsatser rakt igenom men för mig är Connie Britton den starkast lysande stjärnan, vilket hon i och för sig alltid är i dom filmer och serier hon är med i. Förtjänar hon inte betydligt mer cred än hon får, va va va???

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla i filmen:

Publicerat

WARRIOR

Här har vi familjen Conlon. Pappan Paddy (Nick Nolte), överkuckun, är fårad, arg, före detta boxare, har nyligen nyktrat till och hittat Gud. Tommy (Tom Hardy) är den yngste sonen och Brendan (Joel Edgerton) den äldste och Brendan är gift med Tess (Jennifer Morrison). Båda pojkarna är vältränade och orädda för att slåss. Brendan jobbar som lärare och tillsammans med frugan Tess har dom tre jobb men trots det har dom svårigheter att få ekonomin att gå ihop. Tommy vill mest bara få uppmärksamhet av sin fråvarande pappa.

Båda sönerna har alltså både fysiska förutsättningar, behov av pengar och en längtan efter upprättelse och halkar således in på kampsportbanan.  Fem miljoner dollar lockar som tusan och dörren till MMA-världen står vidöppen.

Vid första anblicken är det superlätt att jämföra Warrior med förra årets praktkalkon (och Oscar-för-Bästa-Film-nominerade) The Fighter men ingenting kunde vara mer fel. The Fighter hade ingenting som lockade mig trots boxningstemat och trots att MMA lockar mig än mindre så är Warrior en mycket mer sevärd film. Det är en känslig stämning filmen igenom. Nick Nolte är stenhård och nervvrak samtidigt (och Oscarnominerad för sin roll), både Tom Hardy och Joel Edgerton gör mer än dom behövt av sina karaktärer och Jennifer Morrison (från House) hoppas jag se mer av i spelfilmer framöver. Hon är duktig.

Visst är det en hel del fightingscener som får mig att gäspa en smula men det är svårt att göra ett drama om MMA utan att snubbarna klappar på varandra. Scenerna den sista kvarten är rejält starka och det är en hel liten armé salta tårar som knackar på insidan av ögonlocken och vill ut och det kom som en överraskning för mig. Jag skyller på att det var ett riktigt fint och bra slut, inte på det faktum att jag kan vara rent larvigt blödig när det kommer till sportfilmer.

Som helhet är det här en bra mycket bättre film än jag trott och när det känns på det sättet blir jag alltid glad. Lika glad som jag blir av ljuden i Linus på linjen.

Publicerat

TRUST

Trust. Förtroende. Tillit. Ett viktigt litet ord oavsett om man är fjorton, tjugofem, trettioåtta, femtionånting eller gammal som gatan.

Den där naiva tilliten man kunde känna till andra människor när man var liten, tilliten som sedan naggas i kanten när livet kör igång och man lär sig att alla människor inte är så goda. När man blir äldre upplever i alla fall jag  tillit som en lyxvara. Det är ingenting jag tar för givet men det är en desto härligare känsla när den är närvarande.

Allie (Liana Liberato) är fjorton år och har precis tassat in i vuxenvärldens jaktmarker. Hon är rädd att inte passa in, osäker på sitt utseende och nyfiken på killar och sex och hon har fått kontakt med en jämnårig kille som heter Charlie på en tonårschatt. Dom kommer varandra mycket nära och när Allie skickar sin första bild till honom bjussar han på sin första lögn: han är inte femton år, han är tjugo.

Men lögnerna fortsätter. Charlie är inte tjugo, inte tjugofem heller, han är närmare fyrtio och en sofistikerad pedofil och trots att han våldtar Allie på deras första dejt så håller hon honom bakom ryggen för han sa ju att han älskade henne, han sa ju att hon var söt.

Att vara förälder i det läget är ingen enkel match. Pappa Will (Clive Owen) vill inte riktigt inse att hans lilla dotter inte är så liten längre och mamma Lynn (Catherine Keener) har så fullt sjå att hantera familjens känslor att hon glömmer bort sina egna.

Första halvan av filmen känns lite som internetdejting-skrämselpropaganda från Utbildningsradion men ju längre filmen går hittar den sin egen stil och den visar på ett bra sätt att verkligheten inte är så enkel och att alla människor har sidor som är rätt otvättade och fula. Det är inte tal om moralpredikning och det är skönt. Jag tillåts tänka själv.

Har man som David Schwimmer spelat Ross Geller i Vänner i en massa år så är det kanske inte helt lätt att byta yrkesinriktning. Han har skådespelat i en del filmer efter Vänner-tiden – och då främst komedier – och resultatet har väl inte varit jättekul direkt. Trust är hans första riktigt intressanta film som regissör och vem kunde väl ana att han hade en sån begåvning i bakfickan? Trust är nämligen en bra film och är det någonting Schwimmer har lyckats med så är det att ta fram skådespelarnas naturlighet. Hela den traumatiserade familjen har en trovärdighet på hundra procent, till och med Clive Owen fungerar.

Att följa David Schwimmers resa som regissör ska bli spännande, liksom att se vad det blir av Liana Liberato. Det kan mycket väl bli något riktigt stort av dom båda.