THE THING ABOUT MY FOLKS

För ett tag sedan såg jag en film som heter City Island, en bagatell som totalt drog undan mattan under mina fötter. Jag blev våldsamt förälskad i den där lilla filmen och helt naturligt blev jag nyfiken på Raymond De Felitta, regissören jag aldrig hört talas om förut. The thing about my folks är hans tredje långfilm och den kom ut fyra år före City Island.

Dessa två filmer är lika på många sätt. Fokus ligger på familjen, på nära relationer som är långt ifrån okomplicerade, på vardagshumor och på en driven dialog som känns helt naturlig. Manus till City Island hade De Felitta skrivit själv medans manus till denna film är skriven av Paul Reiser som även spelar huvudrollen som Ben Kleinman, den medelålders mannen som befinner sig på en ofrivillig roadtrip men sin gamla pappa (Peter Falk) som precis blivit dumpad av sin fru sedan många år, Bens mamma Muriel (Olympia Dukakis). Det finns inte många likheter mellan den sonen och den fadern.

Det finns mycket att tycka om den här filmen – och mycket att tycka OM. Jag gillar verkligen Raymond De Felitta, jag fattar att han måste vara extremt duktig på det han gör för han lyckas få skådespelarna att prestera det yttersta av sin förmåga i båda dessa filmer. Paul Reiser är ingen Andy Garcia men han är tillräckligt bra och personlig för den här filmen. Peter Falk är ingen gubbfavorit men han växer i takt med filmen, han dominerar, han levererar och till slut lyckas han till och med få mig att tycka om honom. Bra gjort. Borde ha varit en omöjlighet.

The thing about my folks är en sevärd film, jag hade en väldigt mysig stund framför TV:n. Trots att det är en ganska gripande tragikomisk historia så är det är inte den som är filmens starkaste kort, det är skådespelarna. Speciellt en scen (den med en massa löv som underlag) är otroligt fin och en riktig tårframkallare.

Nu ser jag fram emot Married and cheating, De Felittas kommande film där han både regisserat och skrivit manus. Det där är en snubbe jag kommer hålla koll på.

Här finns filmen.

CITY ISLAND

Här sitter jag och känner efter litegrann.

Det händer ganska ofta, både att jag sitter, att jag tänker och att jag känner efter. Jag tycker det är en meningsfull sysselsättning, jag blir klok av det, eller klokare i alla fall. Att känna efter i magen hur saker och ting verkligen känns leder mig in på små vägar, vägar som för andra kanske inte verkar så spännande men som för mig är helt rätt. Såna vägar tycker jag är bra. Alla vägar som får mig att känna mig mindre vilsen är det. Jag gillar liksom inte att känna mig vilse i pannkakan.

Jag är som Pippi Långstrump. Jag tror mig inte behöva andra. Jag kan själv. Det är en rätt bra egenskap i många lägen men jag tror samtidigt inte att meningen med livet är att vara ensam. Jag tror att meningen med livet är att våga njuta av sammanhang, att kunna känna glädje för vardagliga små händelser och att lära sig förstå vad ordet lycka betyder.

Jag har lärt mig att för att genuint kunna tycka om andra måste man tycka om sig själv. Det tog mig ett tag att fatta det. Jag vandrade på alldeles för leriga och på tok för gropiga skogsvägar och ibland var jag så vilsen att jag inte visste vad som var upp och ner, än mindre vägen hem. Jag satte mig på en sten och kände efter och promenerade vidare åt det håll som gjorde att klumpen i magen blev mindre och mindre. Till slut såg jag solstrålarna trycka sig ner genom trädtopparna, jag märkte hur dom kämpade sig ner mot mig för att smälta dom sista isbitarna och en vacker dag var jag framme, eller om det var en regnig, jag minns inte riktigt.

Lycka för mig är inte överflöd, det är inte dyra materiella ting, det är inte att jämföra mig med andra och inbilla mig att jag leder eller vinner. Lycka för mig är att jag förstår hur bra jag har det. Lycka för mig är varmvatten i kranen, att bilstereon fungerar, att jag trivs i mitt hem, att mina barn skrattar och mår bra, att jag kan se mig i spegeln och känna mig stolt över mig själv, mitt liv och mina val.

Men på senare tid har en ny sorts lycka smugit sig in i mitt medvetande: lyckan över underliga sammanträffanden. Det kan handla om möten med människor som på ett eller annat, stort eller litet sätt förändrar mitt liv och det kan handla om att sätta bollar i rullning som leder till mål jag aldrig trodde jag skulle göra. I detta fall är det min blogg som är bollen och filmen City Island som är målet.

Hade jag inte suttit och funderat på vad som gjorde mig riktigt glad där i mitten av november 2009 så hade jag kanske aldrig startat Fiffis filmtajm. Jag hade kanske aldrig läst någon annan filmblogg, jag kanske hade fortsatt leva i villfarelsen att filmrecensioner var dom minutrarna som erbjöds i dom största TV-kanalerna och dom fjuttiga raderna som skrevs i kvällstidningarna. Men nu satt jag på min sten med en vilja att skriva, ett fritidsintresse som inbegrep filmtittande och en vetskap om hur roligt det är att ha en blogg som blir läst. Men hur roligt det än är att skriva och hur roligt det än är att bli läst så finns det ingenting som går upp emot att via underliga sammanträffanden få tips på filmer som förändrar mitt liv.

City Island är en film jag aldrig hade kommit på tanken att se hur mycket jag än gillar Andy Garcia. Ett jättefult fodral, en sunkig poster, en handling som känns som en dussinprodukt, inga direkt kända skådespelare (utom Garcia då) och en regissör jag aldrig hört talas om (Raymond De Felitta).  Men där, precis under det ointressanta skalet finns en skinande blank vit sak som jag försiktigt har plockat upp och lagt i min vadderade låda med filmpärlor.

City Island må vara en simpel dramakomedi på ytan men gnussar man det allra minsta så handlar den om precis det jag nyss beskrivit, om att hitta sina vägar, våga känna efter och gå åt rätt håll. Den har helt enkelt precis allt som ett mästerverk i den här genren ska ha. Jag är rätt igenom hyperförälskad, jag mår så bra, det bubblar av glädje under huden och nuförtiden vet jag vad det betyder. Det betyder lycka.

Tack till Movies-Noir som gav mig City Island-tipset och tack till alla som förgyller mina dagar med filmrecensioner skrivna med kärlek och engagemang. Det är fantastiskt att få vara med om det här, att känna vardagslycka genom att läsa och skriva genomtänkta bokstäver och att hitta filmer som kommer hänga kvar i medvetandet resten av mitt liv.

Här finns filmen.