UTØYA 22 JULI

Jag tänkte först publicera den här texten i söndags, jag skriver ju om den här filmgenren just denna veckodag under hela 2018. Skräckfilmssöndagar heter temat och det är klart att Utøya 22 juli inte är en skräckfilm i ”egentlig mening”, samtidigt är den just det. Det är den otäckaste film jag sett i vuxen ålder.

Om det hade gått att mäta densiteten i biografsalongen före, under och efter visningen hade sannolikt uttrycket ”det var en stämning man kunde ta på” kunnat påvisas rent fysikaliskt. Filmen är 90 minuter lång och 72 av dessa är händelseförloppet i realtid och under dessa 72 minuter är det mycket svårt att andas. Utanför skiner kvällssolen, det är den sena visningen på premiärdagen och vi tjugotalet besökare i den lilla salongen på Victoria får oss en upplevelse vi troligtvis aldrig kommer att glömma.

Det här var det jävligaste jag har sett”, var sonens första ord när vi möttes upp i lobbyn efter visningen. Han satt kvar under hela eftertexterna, alldeles vit i ansiktet, medan jag och min pojkvän gick ut. Jag behövde luft, jag hade sånt tryck över bröstkorgen att jag inte kunde vara kvar. Tårarna brände innanför mina lövtunna ögonlock men jag var inte ledsen sådär på ett vanligt sätt, jag var helt tom samtidigt som jag var asförbannad.

Är det inte för tidigt att göra en sånhär film kanske du tycker? Med rätta ställer man sig ju denna fråga, det gjorde jag med. 20 juli 2011 är inte så långt borta och det här är ett öppet sår i Norges historia som jag tror knappt har börjat läka i kanterna än. Men med facit i hand kan jag inte göra annat än att buga inför filmmakarnas fingertoppskänsla när det gäller att gestalta dessa helvetiska 72 minuter.

Att göra en spelfilm som känns som en dokumentär men utan att hänga ut någon specifik person, bara det är snyggt gjort. Respektfullt. Men resten då. Resten. Jag får svindel när jag tänker på att filmen saknar klipp. Det är filmat i en enda tagning, allt för att regissören Erik Poppe skulle kunna förklara hur tiden blev till en huvudrollsinnehavare i hela händelsen. 72 minuter som kändes som en evighet för ungdomarna på plats och faktiskt, även för mig som tittar blir det långa lååååånga minuter. Dom höga ljuden av skarpa skott, skriken, ovetskapen om vem/vilka som skjuter och paniken över att det inte finns någonstans att gömma sig på den lilla ön. Att dessutom göra det enda rätta  (som en film med Hollywood-pengar aldrig hade gjort) gällande det avskräde till människa som höll i vapnet är både modigt och otroligt smart. Det är nämligen noll fokus på honom. Hans namn nämns inte, han syns knappt. Ingen uppmärksamhet skall ges till dåren som ingen uppmärksamhet förtjänar. Det här är ungdomarnas film. Filmen visar offren, den visar skräcken och utsattheten och det är det som är det viktiga.

När ungdomarna får reda på att regeringsbyggnaden i Oslo sprängts säger en av dom: ”Vi är på en ö, det är världens säkraste ställe” och det är ord som har satt sig som taggar i min mage. Den där grundläggande känslan åtminstone jag hade som barn, att jag var säker, att ingenting hemskt kunde hända, den finns inte längre. Den finns inte för någon av oss och definitivt inte för de efterlevande från Utøya.

Det var 560 deltagare på Utøya. 69 dödades. Ett helt folk sörjer och skall försöka leva vidare. På nåt sätt är det som om Utøya tog oskulden från oss alla den 22 juli 2011. Vi vet att skräcken kan dyka upp när som helst, var som helst och i vilken skepnad och hudfärg som helst. Till och med på en liten anspråkslös ö i norska skärgården.

Det här är egentligen inte en film som bör betygssättas. Det är en film som ska ses. Av alla som orkar. Och alla som inte orkar. Betyget är helt oväsentligt men nu har mitt lilla posse fått säga sitt – och jag med. Det är trots allt en filmrecensionsblogg det här.

Mitt betyg:

Min pojkvän:

Min 19-årige son:

PS. Att läsa om att regissören Paul Greengrass (United 93, Captain Phillips, Bloody Sunday, Green Zone och Bourne-filmerna) gör en film med arbetsnamnet Norway som handlar om just detta gör att jag mår illa. Det är just precis den där Hollywoodfilmen jag verkligen inte ville se/ha och vad jag förstår är jag inte ensam om den känslan. Över 20000 namnunderskrifter samlades ihop i Norge i ett försök att stoppa filmen men, den verkar snart vara klar.

PS2 (några månader senare). Paul Greengrass film är klar och heter 22 July. Finns att se på Netflix och min recension hittar du här.

Jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 139 av podcasten Snacka om film.