FREDSMÄKLAREN

Härom veckan såg en nyare film av regissören Mimi Leder och bestämde att ett av mina sommarprojekt skulle bli att se om en annan av hennes filmer – Fredsmäklaren.  Jag mindes den som helt okej och det kändes inte som en särdeles stor uppoffring att behöva återse George Clooney och Nicole Kidman i vad för film det än må vara.

Fredsmäklaren är dessutom anledningen till att jag använder mig av svenska titlar istället för originalditon (om möjligt) i mina blogginlägg. När filmen kom (1997) hade jag nämligen en lång och ingående diskussion med en bekant och tillika anglofil som inte kunde förstå varför filmen hette The Pacemaker. Den heter The Peacemaker, envisades jag men han sa nej, knäppte mig på näsan, hånade mig för min bristande engelska och fortsatte att sin larviga analys av filmen för att komma fram till att den egentligen handlade om livsuppehållande åtgärder i Iran (hur nu kärnvapen kan ses som sådana?), därav titeln. Efter denna orerande batalj bestämde jag mig för att hellre framstå som töntig genom att referera till filmers svenska översatta titlar än att svänga mig med originaltitlar och riskera att det blir fel. Jag sejfar helt enkelt. Sån är jag liksom.

Ett tåg med kärnvapen exploderar i det forna Sovjetunionen och Vita Husets kärnvapenexpert  Julia Kelly (Kidman) får i uppgift att ta reda på vilka som ligger bakom detta och varför. Terrorister är hennes självklara svar men blir under en presskonferens högljutt ifrågasatt av översten Tom Devoe (Clooney) som tittat på satellitbilderna och sätter fingret på sånt hon uppenbarligen missat. Dom tvingas samarbeta, hon med sina torra analytiska faktakunskaper och han med sina tveksamma personliga lösningar på problem och känningar långt ner i den ryska undre världen. Världsfreden hotas, terrordåd planeras och vart ska dom slå till? Jo, New York såklart.

Alla filmer som är gjorda innan 2001 och som  handlar om terrorattacker i just denna stad får mig att bli illa till mods. Det är jobbigt att se, fan, om manusförfattare kunde förutspå detta hur tusan kunde det sen få hända? Det är klart att jag fattar att hemskheter som dessa inte går att förhindra, vem kunde veta, vem kunde ana, men det hindrar mig inte från att få en klump i magen. Det blir lite för nära verkligheten för att jag ska kunna se filmen enbart som en actionfilm-vilken-som-helst, vilket den naturligtvis var 1997.

Hur funkar då Fredsmäklaren 2012? Jo, sådär tycker jag. Det är fortfarande en helt okej film, dock känns den daterad och är inte alls lika ”snygg” som jag mindes den. Hans Zimmers överdådiga musik är sådär 90-tals-too-much vilket funkade superbra i Rött hav men mindre bra här. Musiken blir så mastig att den ibland tar över bilderna. Clooney och Kidman är båda trovärdiga i sina karaktärer, det är en njutning att se dessa två agera tycker jag. Alltid. I alla sammanhang.

Det som slog mig starkast vid denna tittning och som jag inte tänkte på alls när jag såg filmen 1997 var biljakten som sker i mitten av filmen. Den är filmad och vinklat på ett genremässigt rätt annorlunda sätt, jag skulle kalla det ett kvinnligt vis om man nu kan och ska blanda in genusfrågan i actionscener? Att tokköra, galet svänga, köra på hårda föremål, sånt gör ONT när man sitter i bilen. Säkerhetsbältet skär in, kroppen får stryk och det går inte att varken köra eller vara passagerare och bibehålla vilopuls. Punkterade däck kan inte fortsätta rulla i hundranitti utan att det blir problem, trottoarkanter sätter stopp för vassa fälgar, bilar pajar och stannar. Mimi Leder har fattat prylen och jag vill egentligen inte göra en grej av att hon är en kvinnlig regissör men hon ÄR det och i scener som dessa märks det tydligt . Jag tycker det är bra. Mer sånt! Mer annorlunda infallsvinklar, kvinnliga regissörer eller ej! Vi vet hur sprängningar ser ut The-Michael-Bay-Way, vi vet hur James Bond tar kurvor med sina sportbilar, vi vet hur Steven Spielberg visar på relationsproblem. Det är befriande att någongång ibland få se något liiite annat även om det i grund och botten är simpel amerikansk action enligt formuläret 1A.

När jag såg filmen 1997:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.