WILSON

Efter att ha sett Woody Harrelson agera som om det inte fanns en morgondag i inte mindre än TVÅ filmer* – samma dag – på Malmö Filmdagar kände jag att jag blev lite…saknig. Och VIPS, i samma sekund som jag tänkte ordet dök Wilson upp på Itunes.

Regissören Craig Johnsons förra film var den underbara The Skeleton Twins och Wilson är en film i samma anda. Finstämd och känslig, tung men charmig, tankeväckande och mysig. Woody Harrelsons Wilson är en udda filur, en mycket speciell medelålders man och om man kan vara  en social ensamvarg så är det precis vad han är. Rädd och konfrontativ samtidigt. Snacksalig och gränslös men samtidigt målmedveten och empatisk. Och det är just det där med ensamheten han har så svårt för. Alla lämnar honom.

Hans enda två vänner flyttar till St Louis, kvar är han och hunden. Frun Pippi (Laura Dern) drog redan för 17 år sedan, med ett foster i magen och ett fast beslut att göra abort. Nu blir Wilsons gamle far hastigt sjuk och han tvingas lämna sin stad för en ny. Samtidigt rannsakar han sitt liv och känner efter hur mycket han saknar ett familjeliv. Så han letar upp Pippi och VOJNE, han är in for a secret treat som man säger.

Woody Harrelson är underbar, helt freaking underbar. Han kan sätta guldkant på vilken medioker film som helst och det visar han verkligen nu. Filmen är nämligen sådär, för att vara diplomatisk. Tveksam trovärdighet på storyn, stora hopp i berättandet och på helt fel ställen, det känns konstigt att regissören valt att inte visa känsloyttringar under en del rätt viktiga scener och en irriterande överspelande Laura Dern.

Jag kan inte låta bli att tänka vad Kristen Wiig hade kunnat göra med Laura Derns roll. Eller kanske vem som helst. Laura Dern är riktigt annoying här faktiskt.

*Filmerna jag såg var The Glass Castle och Three Billboards Outside Ebbing Missouri. Recensioner av dessa filmer kommer i samband med att filmerna har biopremiär.