RESTLESS

Det finns fem anledningar till att se den här filmen.

1. Du gillar regissören Gus Van Sant och hans namn lockar oavsett produktion.

2. Du såg Alice i Underlandet och tyckte det var en fräsig film och kanske kärade du ner dig i Mia Wasikowska efter det.

3. Du är ett stort fan av Dennis Hopper, du saknar honom varje dag och bara vetskapen om att hans son Henry innehar den manliga huvudrollen i denna film gör att du blir alldeles spattig i sinnet.

4. Du såg cancerkomedin 50/50 och har liksom fastnat för genren och kanske hoppas du att Restless ska vara nåt liknande. Du laddar upp med näsdukar över hela soffbordet, tar ett djupt andetag och hyperventilerar redan till förtexterna.

5. Du bryr dig egentligen inte alls men har fått filmen gratis och då gratis är gott och inget bättre finns att tillgå så ser du filmen.

Har du inte sett filmen men känner att du inte passar in i någon av punkterna 1-4, strunta i den. Själv var jag en mix mellan nummer 1 och 5 och då funkade filmen hjälpligt men inte mer. Filmen känns nämligen lite för lågmäld, lite för indie, lite för beige för sitt eget bästa. Den är som en tulpanlök man stoppar ner i jorden på hösten men så blir man snuvad på våren och löken struntar i att växa upp och blomma ut. Snopet liksom. Jag vill stoppa i startkablar, putta för hand, få organismen i rörelse framåt, ditåt, hitåt, åt NÅT jävla håll men nej, den är fastvuxen i asfalten och tänker så förbli och jag känner såhär efteråt att jag struntar i vilket. Filmen nådde inte mig och det är okej. Det med.