Jag tänkte börja detta nya veckotema med en film som gick från att vara en rätt oansenlig liten film till att bli en stor och omtyckt snackis och som nu (skulle jag säga) är något av en modern klassiker i varulvsgenren.
Neil Marshall skrev och regisserade Dog Soldiers 2002 och det var hans långfilmsdebut. Efter den kom filmer som klaustroskräckisen Instängd (2005), Doomsday (2008) och Centurion (2010) men sen har det varit tämligen tyst på långfilmsfronten. Men att göra en film som Dog Soldiers med en budget på ynka 20 miljoner kronor är bra gjort även om det är på bekostnad av stora skådespelarnamn i rollistan. Samtidigt, behövs det verkligen i en film som denna? Är det inte effekter och stämning man vill åt i första hand?
Mitt svar på dessa frågor är definitivt ja.
Det här är en film som utspelar sig på skotska höglandet (men som till mesta delar är inspelad i Luxemburg och Norge) och det är en film som är gjord mer som en humoristisk actionfylld krigsfilm än en regelrätt skräckis. Ramhandlingen är att en grupp brittiska soldater med mer eller mindre testosteron-overdose är ute på övning i skog och mark och springer på kvarlevor från någon som blivit brutalt dödad där i skogen. Det skriks och skjuts samtidigt som det ska vara lite putslustigt och är man på rätt humör förstår jag att filmen funkar till tusen.
När jag såg filmen för tio (+) år sedan fick den samma betyg som nu men jag uppskattade den mer som helhet på nåt sätt. Nu gillar jag varulvselementen allra mest och får narkolepsi av gastande stridspittar med fixerad uppspärrad blick och camokläder. Effekterna är dock blodiga och brutala och funkar jättebra i en film som den här.
Det känns som en värdig och stabil start på temat.
