MY WEEK WITH MARILYN

 

 

 

 

 

 

 

 

Att lära Marilyn att agera är lika enkelt som att lära en grävling prata urdu”.

Ungefär sådär uttryckte sig Sir Laurence Olivier (Kenneth Branagh) när han skulle regissera det blonda bombnedslaget Marilyn Monroe i filmen Prinsen och balettflickan. Ingenting gick som han ville och planerade, han sprang omkring och pustade och frustade och droppade syrliga oneliners om Marilyns sätt att skådespela som vida skilde sig från hans eget mer teatrala sätt att bete sig framför kameran.

My week with Marilyn handlar om inspelningen av denna film men inte ur Oliviers perspektiv utan ur hans tredje assistent, Colin Clarks, ögon. Clark skrev dagbok under sitt arbete med filmen och den publicerade han sedan med titeln ”The Prince, the Showgirl and me”. När prinsen och showgirrlen droppade av från detta jordeliv skrev han en ny version av dagboksboken och utökade den med tidigare outgivet material, material som en del ifrågasatte äktheten i. Detta blev boken My week with Marilyn som sedan blev filmmanus och här är filmen tadaaaah.

Vad som är sant och inte är egentligen rätt ointressant kan jag tycka. Det går att använda sin intelligens till att förstå att bra historier ofta är kryddade men att kryddan för den skull inte behöver vara oätlig, bara aningens för stark. Om Clark har saltat och pepprat, so what. Det här är HANS sanning och jag ifrågasätter den inte. Han är 23 år när detta händer, han kommer Marilyn Monroe väldigt nära och självklart är det något han inte kan hålla inom sig själv.

Filmens Colin Clark spelas av Eddie Redmayne som i filmens första halva är så intetsägande och personlighetssaknande att jag undrar om det är Clark som VAR sån eller Redmayne som är felcastad men nej, det är inget av det. Redmayne passar finfint i rollen, han ska inte ta plats, han är inte där för att ta plats. Filmen är som en kemisk reaktion där Monroe är reagenten. Alla runt omkring henne reagerar, ingen kan förhålla sig passiv eller ointresserad, hon syns, hon tar plats, ja hon verkligen TAR plats. Hon kräver framförallt männens tveklösa uppmärksamhet och det verkligen lyser SNÄLLA ÄLSKA MIG, JAG HAR VÄRLDENS SÄMSTA SJÄLVFÖRTROENDE, JAG BEHÖVER BEKRÄFTELSE KOMIGEN KOMIGEN KOMIGEEEEEEN i ögonen på henne.

Michelle Williams gör ett sådant bra porträtt av Marilyn att jag inte längre är säker på att Meryl Streep borde ha vunnit en Oscar för Thatcher-filmen om jag nu prompt måste jämföra. Jävlariminlillalåda så bra hon är! Julia Ormond är ett kärt återseende som Oliviers fru Vivien Leigh. Jag vill se mer av henne. Kenneth Branagh som Laurence Olivier skulle jag kunna skriva en uppsats om och detta inte för att jag gillar Olivier och definitivt inte för att jag gillar Branagh utan för att han just i denna film faktiskt inte lyckas få mig uppretad en enda gång.

Hela filmen är annars en orgie för filmälskare, välgjord in i mina pianoklink. Jag njuter filmen igenom. Det är ögongodis, det är örongodis, det är supermysigt men det som slår mig när filmen är slut är att den är slut. Den ligger inte kvar i magen som ett våtvarmt omslag och jag känner ingen större längtan efter att se den igen. En ganska konstig känsla kan jag tycka speciellt när filmen är så bra som den är.

Men istället för att fastna i tänket om hur och varför så låter jag det vara just precis som det är, en riktigt BRA filmupplevelse helt enkelt.