FILMÅRET 2017

Nu är det äntligen dags för mig att summera filmåret 2017. Vid en första anblick känns detta filmår lite konstigt då endast EN film har fått 5/5. Det är inte likt mig. Den filmen som fått full pott är dessutom svensk, inte med på denna lista och tituleras Borg. Men så kan det bli med årsbästalistor, det är filmerna som FASTNAT som hamnar på listan, filmerna som sätter sig både i magen och i hjärtat och inte nödvändigtvis filmerna som direkt efter tittningen känns totalt felfria.

Filmåret 2017  är också – för mig – otroligt jämt. Väldigt många filmer hamnade på starka 4:or och många av dom har hållit jättebra vid en omtitt. Nu kör vi! In i dimman och topp 10! Klicka på titlarna för att komma till recensionen.

Listan uppdaterad 220614: Logan åkte ut från listan.

.

.

10. Under the Tree
Regi: Hafsteinn Gunnar Sigurðsson

En isländsk liten pärla, det är precis vad Under the Tree är. Otrohet, grannosämja, husdjur, barnlängtan och en stor skopa svart humor! Se den om du får chansen! (Biopremiär 1 juni och recensionen publiceras 30 maj)

.

.

.

9. Brawl in Cell Block 99
Regi: S. Craig Zahler

Jag som normalt sett inte är ett fan av Vince Vaughn måste böja mitt huvud i vördnad för denna PRESTATION som han lyckas få till. Hans gestaltning av Bradley Thomas och uppvisning i nedtryckta aggressioner är smått magisk i mina ögon. IMDb-listan av castingen är också intressant då hans namn – pga listad i bokstavsordning – hamnar typ längst ner av alla som inte är topp-tre-namnen Jennifer Carpenter, Don Johnson och Udo Kier. Som om han hade en biroll! Det har han inte. Han är KUNG! Kung är han!

.

.

.

8. The Square
Regi: Ruben Östlund

Det blev ingen Oscar för Ruben Östlund den här gången men nånting säger mig att det här inte var hans sista chans. The Square är en såndär film som kanske är för smart för sitt eget bästa. Har man inte sett det tror man kanske den är svår. Sådär hyperintellektuell. Det är den inte. Det är en otroligt underhållande film och jag skulle säga att den är enkel att ta till sig. Kanske inte helt enkelt att förstå men det är en annan sak. Man behöver inte förstå allt.

.

.

.

7. Call Me By Your Name
Regi: Luca Guadagnino

Det här är alltså en film som har växt från en trea direkt efter tittningen till en fyra när jag skrev recensionen till….ja jag vete tusan, är det en femma? Hur som helst så är det en film som inte släpper taget om mig. Otroligt mysig stämning, man blir väldigt sugen på att åka på semester och att Timothée Chalamet blev Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll är inte konstigt alls. Däremot saknade jag en nominering för Armie Hammer som är MINST lika bra han. Och nittioårige James Ivory som fick en Oscar för manuset baserad på annan förlaga. Fine James!

.

.

.

6. The Disaster Artist
Regi: James Franco

Att göra en film om inspelningen av världens sämsta film The Room verkade till en början som en extremt knepig idé i mina öron men när ögonen fick sitt kapitulerade jag, helt. The Disaster Artist är en film som det banne mig är omöjligt att inte tycka om. Så mycket hjärta, så mycket värme och så mycket kärlek till både filmkonsten och den där udda filuren Tommy Wiseau. James Franco både är och har gjort en mycket fin film!

.

.

.

5. The Shape of Water
Regi: Guillermo del Toro

Inte sedan Pans Labyrith har jag sett en vuxensaga på film som berört mig lika starkt som The Shape of Water. Det här är så udda och knepigt att jag inte kan bli annat än kär. En stum kvinna som inleder ett sexuellt förhållande med en amfibieman. Den meningen är allt jag behöver. Guillermo är hemma!

.

.

.

4. T2 Trainspotting
Regi: Danny Boyle

Det första filmen från 2017 som jag såg 2017 var denna. Uppföljaren till Trainspotting med hela originalcasten OCH Danny Boyle som regissör igen, det är klart förväntningarna var rätt höga men dom infriades – med råge! Soundtracket är helt fenomenalt och Danny Boyle visar återigen varför han är en av mina stora  regissörsfavoriter.

.

.

.

3. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Regi: Martin McDonagh

Det här är en såndär ”Film-Film” som många av oss filmentusiaster längtar efter att få se. Det är inte jätteofta dom dyker upp men när det händer är det underbart. Martin McDonagh har skrivit manus och regisserat en film som är hundraprocentig när det kommer till rätt personer framför och bakom kameran. Frances McDormand och Sam Rockwell fick varsin välförtjänt Oscar och jag längtar efter att se om den. Det har jag gjort sen jag såg den.

.

.

.

2. How to be a latin lover
Regi: Ken Marino

Maximo (Eugenio Derbez) tycker att det här med förvärvsarbete är överskattat, det går ju att få alla dyra prylar man vill ändå, det gäller bara att lägra RÄTT gammal tant. Det här är en jävla PÄRLA till film! En komedi så hysteriskt rolig att jag skrattade högt så jag grät alldeles ensam i soffan – och när filmen var slut spolade jag tillbaka och såg om vissa scener. Det här är topp-fem roligaste filmer jag sett i mitt liv! Eugenio Derbez, Salma Hayek, Kristen Bell, Rob Lowe och den OTROLIGE Raphael Alejandro som lille pojken Hugo, det är en helt magisk ensemble! Se filmen! Se den NU!

1. The Killing of a Sacred Deer
Regi: Yorgos Lanthimos

Det här är en film som inte ska förklaras. Den kan inte förklaras. Den ska upplevas och antingen kan man ta den till sig eller så kan man det inte. Jag blev helt hänförd av den. Tyckte den var sjukt obehaglig samtidigt som den är intressant, konstig och jättesnygg. Colin Farrell, Barry Keoghan och Nicole Kidman är storslagna. Underbar film det här! Jättekonstig men underbar!

.

Bubblare: Måste gitt, De bedragna, The Florida Project, The Big Sick, Kong: Skull Island och Borg.

.

.

Andra filmbloggare som listat sina 2017-favoriter är:
Filmfrommen
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Viktor Fredriksson
Flmr

T2 TRAINSPOTTING

Redan i första scenen får jag ståpäls. Förra filmen började med att det sprangs rätt rejält och även denna uppföljare börjar så, dock på ett heeeeelt annat sätt. Musiken pumpar på. Lust for life med Iggy Pop som är så karaktäristisk (om man tänker på Trainspotting från 1996) har fått en modern remix och Renton (Ewan McGregor) ser aningens fräschare ut än han gjorde för tjugo år sedan. Frågan är: är han så pigg som han verkar?

Sen kommer dom som på ett pärlband, Begbie (Robert Carlyle), Spud (Ewen Bremner) och Sick Boy (Jonny Lee Miller). Vad har det blivit av dom? Vad har livet gett dom? Vad har livet tagit? Jag tänker inte spoila någon del av handlingen här men så mycket kan jag säga att regissören Danny Boyle bjuder oss alla på one hell of a movieride! Dom tokiga kreativa scenlösningarna som Danny Boyle är en sån MÄSTARE på!

Och färgerna! Och tempot! Och musiken! Alltså… MUSIKEN! Soundtracket är precis lika helgjutet som i förra filmen (om inte snäppet ÄNNU vassare). Visst kändes det som ett liiiiitet antiklimax när låten Born Slippy med Underworld användes flera gånger under filmens gång – men BARA introt. Jag satt som på nålar för att få höra lite längre, för att låten skulle komma igång men nä, det blev aldrig så. Synd på så goa…clementiner. För övrigt anser jag att det här inte är en film man ska läsa om, den ska UPPLEVAS på stor duk och med högt ljud!

Nu har jag inte sett sketamånga filmer från 2017 men av dom jag sett är T2 Trainspotting garanterat den hittills bästa. Jag är helt kär i den här filmen och jag längtar efter att se om den. Jag ville se om den direkt efter att eftertexterna började rulla – SÅ härlig tycker jag att den var. Så tycker du att Trainspotting var det minsta bra, se den här filmen. Se den och njuuut!

[Här är mina tankar om Trainspotting från 1996]

Vill du höra mig prata om filmen kan du lyssna på avsnitt 79 av Snacka om film.