THE BURNING PLAN

Mariana (Jennifer Lawrence) tycker att hennes mamma Gina (Kim Basinger) ljuger och beter sig allmänt underligt. Gina lämnar maken och dom fyra barnen hemma allt som oftast och säger att hon ska iväg på diverse möten och andra måsten men Mariana cyklar efter henne en dag och ser mamman parkera vid en husvagn mitt i ödemarken. Husvagnen tillhör Nick (Joaquim de Almeida), en man som på sitt sätt gör Gina lycklig – och tvärtom.

Sylvia (Charlize Theron) driver en restaurang och har ett KK-förhållande med kocken John (John Corbett). Hon har uppenbara svårigheter med psykisk närhet och håller alla som vill komma henne nära på armlängs avstånd.

Lilla Maria (Tessa Ia) brukar hänga med sin ensamstående pappa Santiago (Danny Pino) på jobbet när han flyger bekämpningsmedelsflygplan över åkrarna men en dag är hon kvar på marken och ser flygplanet störta. Pappan hamnar på sjukhus och ingen vet om han kommer överleva och ingen vet var Marias mamma är.

The Burning Plan är tre historier (ja, det är fler egentligen men det är tre huvudhistorier) som så småningom sammanflätas till en. Den här filmens manusförfattare och regissör Guillermo Arriga är mannen bakom manusen till Alejandro González Iñárritus första tre filmer: Älskade hundar, 21 gram och Babel. Det finns en hel del fina igenkänningsfaktorer, bland annat förmågan att fläta ihop relationer på sätt som till en början inte är helt självklara.

Den här filmen kretsar kring tre riktigt begåvade blondiner: Charlize Theron, Kim Basinger och Jennifer Lawrence. Dom utseendemässiga likheterna mellan Basinger och Lawrence är så slående att deras mamma-dotter-relation känns hundraprocentigt verklighetstroget. Kim Basinger är makalöst bra här och när jag tänker på en speciell husvagnsscen blir jag både ledsen i ögat och svårt imponerad av hennes skådespelarprestation. Att visa känslor på det sättet kan aldrig vara lätt, varken i verkligheten eller med ett filmteam runt omkring sig.

Det är någonting som saknas i filmen för att jag ska bli berörd ända in i hjärtat, ändå tycker jag om den. Den liksom dansar fram med fleecetofflor på fötterna, tyst, effektivt, varmt, lugnt och behagligt och det känns som att Arriga gläntat på dörrar till hemliga rum som jag tacksamt får titta in i. Hade jag varit på ett annat humör när jag såg filmen hade sen säkerligen fått snäppet bättre betyg men jag tvivlar på att den någonsin kan få ett sämre.

Här finns filmen.