THE HEAT

Att få vara med om känslomässiga uttryck i grupp i en fullsatt biosalong är verkligen ett ämne för sig.

Att se När lammen tystnar och kunna ta på den närmast elektriska spänningen i luften eller gå på Titanic och höra dom hundratals simultant snyftande människorna är filmupplevelser jag aldrig kommer glömma och visst finns det fler exempel, det finns väldigt många fler. The Heat igår var en av dom. Människor som skrattar tillsammans, främlingar som flabbar ljudligt och hjärtligt och som smittar sin granne och skratten blir till fniss som blir till hostningar eller hickningar och för att till slut förvandlas till en enda skön känsla av….mys. Så var det igår. Så kan det gå när man parar ihop två riktigt skojiga skådespelare och låter dom härja fritt.

Melissa McCarthy och Sandra Bullock kanske känns som en udda duo på pappret men det behövs bara ett par scener med dom tillsammans för att jag ska känna att det klickar som fan. Både mellan dom två och mellan dom och mig. Den gode polisen och den elaka diton som tvingas samarbeta för att lösa ett viktigt fall är en ramhandling som vi sett tuuuuuusentals gånger förut men jag kan lova att det är första gången det gjorts på det här sättet.

Det som gör att jag charmas så mycket av filmen är att vissa scener känns som ren improvisation. Melissa McCarthy går loss fullständigt och hade hon haft en motspelerska med mindre självdistans hade hon kört över henne helt. Nu är det Sandra Bullock och henne kör man inte över så lätt, inte ens McCarthy. Tillsammans gör dom nämligen detta till en komisk liten pärla.

Jag såg när Göran Everdahl recenserade filmen i Gomorron Sverige och han sa att Sandra Bullock var som en fotbollsspelare som var där för att passa fram till målgöraren som i detta fall var Melissa McCarthy. I viss mån har han rätt, jag tycker dock att det i många scener även funkar precis tvärtom. Han sa även att filmen var rolig och där tycker jag definitivt att han har rätt. Vill man se en rolig film på bio så är det den här man ska se, inte Grown-ups 2 eller nåt annat crap.

Fan, jag vill också vara polis i Boston!

Another Bughunt har också sett filmen.

Fredagsfemman # 79

5. Robin Wright

Jag var-med-Netflix några dagar den här veckan och sparkade faktiskt mig själv i arslet så pass hårt att jag började titta på House of cards! Hejsanhoppsan, en TV-serie såhär mitt i sommaren. Jag vet, det är inte vilken serie som helst och jag är typ sist ut, kanske den enda i Sverige som inte redan sett den där hyllade serien. Jag har fortfarande inte sett den klart, det ska erkännas men efter fyra avsnitt lockade filmbiblioteket mer och jag stängde av. Men innan dess kände jag att Kevin Spacey, hur bra han än är, ligger i bakvattnet och skvalpar efter seriens riktiga stjärna: Robin Wright. Hon är helt överjävligt bra här!

 

4. ”Spons”av svensk film

Jag tänker såhär: jag ser mycket film, jag ser mycket film på bio, jag ser mycket amerikansk film på bio. Jag ser rätt mycket amerikansk film på bio som jag tycker är allt annat än toppenbra, ändå går jag och ser film på film på film. Jag dissar inte hela USA som filmland för att dom gör drösvis med kassa filmer. I Sverige görs mycket film och väldigt få av dom anses vara riktigt bra. Det gnälls mycket, det gnälls över likformighet och ledan i att se samma skådespelare i film efter film. Men när smalare filmer som görs med hjärta, hjärna och kärlek får chans att gå upp på biograferna, vallfärdar folk dit då? Hur många såg Gränsen? Hur många kommer se Vittra? Hur många hade sett Play om den inte blivit Guldbaggenominerad? Jag tänker såhär: jag går och ser dessa filmer. Jag sponsrar dom med hundra spänn. Det gör nytta. Att betala hundra spänn för att se nån komedi med Vince Vaughn gör ingen skillnad, regissören kommer få fortsätta göra film ändå, Vince Vaughn kommer fortsätta få göra komedier trots att han inte är rolig. Men när unga svenska regissörer gör film som går upp på bio så kanske hela deras framtid står på spel. Jag tycker det är värt en hundring, jag sponsrar mer än gärna med det för att få se en mångfald av filmer på SF´s biografer.

 

3. Sandra Bullock

The Heat har premiär idag. Härligt tycker jag, härligt att få se en actionkomedi i polismiljö med två kvinnliga arbetskollegor och det är jättehärligt att få se Sandra Bullock på stor duk igen. Jag har saknat henne. Sen tycker jag kanske att filmens titel är onödigt intetsägande och kommer blandas ihop med en annan – mycket sämre – film.

 

 

2. Jodie Foster

Elysium har premiär idag. Härligt tycker jag, härligt att få se en välgjord science-fiction-film (trailern är ju GRYM) och jättehärligt att få se Jodie Foster på stor duk igen. Jag har saknat henne.

 

 

 

1. En blind photoshoppare som varit i farten?

Jag undrar om det är nåt just nu som gör mig mer irriterad än filmaffischen till The Heat. Melissa McCarthys uppenbarelse är så in i helvete omgjord att det inte går att se att det är hon om man inte vet det. Hen som gjort affischen, den blinde idioten, borde skämmas. Och hon som är på bilden borde få betalt. Det är som den där gamla gubben på Turkisk-yoghurt-burken, man kan inte vara sno andras fejs till reklam. Det finns sannorlikt nån tjej på jorden som är aplik kvinnan på postern – och det är INTE Melissa McCarthy.