Charlie (Logan Lerman) är en tonårig kille som verkar leva i sin egen ganska udda bubbla. Han är duktig i skolan men vågar sällan räcka upp handen och det här med sociala situationer över lag är inte hans pryl. Men det känns som att han inte bara är ”normalt tonårigt annorlunda”, det känns som att det är nåt mer, nåt psykiskt tok med killen.
Patrick (Ezra Miller) och Sam (Emma Watson) är dom lite äldre skolungdomarna som ser nåt annat hos Charlie, som tar sig an honom och Charlie förälskar sig – såklart – i Sam.
Jag tycker det här är en ganska svår film att beskriva. Egentligen är det en bagatell, en ungdomsfilm som alla andra men nånstans känner jag att den är lite mer än så och att jag DEFINITIVT skulle tycka det om jag var femton och såg den. Det finns en verklig svärta i filmen som på ett twistat sätt känns fräsch och det är denna svärta som gör att den ter sig som mer än en vanlig ångestfylld tonårsfilm. Framförallt är det filmens sista tjugo minuter som gör att filmen växer OCH dom tre huvudrollsinnehavarna med fina Emma Watson i spetsen.
Jag är lite nyfiken på vad jag hade tyckt om filmen om jag var 25 år yngre men det är en fråga jag aldrig kommer få svar på. Däremot vet jag att min 14-årige son gillade den (mer än jag) och att jag tänker tjata på dottern att se den tills hon inte längre orkar säga nej. Det blir det närmaste ett svar jag kan få.
