Fredagsfemman #301

5. Chris Hemsworth

Jamenförtusan. Grabben är Thor OCH gör skön reklam för parfym på TV, klart han ska få vara med på listan.

.

.

.

.

4. KOM IGEN NU SVERIGE!

Ikväll kl 20.45 är det Sverigetröjan på, då är det vimplar, hejjarop och nerverna utanpå kroppen när Sverige möter Italien i första play-off-matchen inför VM. På måndag samma tid är det match nummer två och sen vet vi om det blir nåt Sverige i nästa års fotbolls-VM eller inte. Fi satan vad spännande. Fotboll alltså. Bäst!

.

.

.

3. Grotesco säsong 3 är igång!

I say no more! Kolla på SvtPlay, bara gört! En musikal om flyktingkrisen! Det här kommer gå till TV-historien, jag lovar!! U.N.D.E.R.B.A.R.T!

.

.

.

.

2. Frances McDormand

Denna skådespelare är högaktuell i Martin McDonaghs film Three Billboards Outside Ebbing, Missouri, en film jag såg när jag var på Malmö Filmdagar i september. Nu är den en av alla filmerna som går upp på Stockholms filmfestival och imorgon kommer min recension av filmen här på bloggen. Men håll koll på Frances McDormand, speciellt när det vankas Oscarsnomineringar i början på nästa år. Har hon någonsin varit såhär bra? Var hon ens såhär bra i Fargo? Och där var hon underbar. Ju.

.

.

.

1. Filmspanarna goes Stockhholms Filmfestival

Imorgon är det dags för årets mastodont-filmspanarträff när Filmspanarna teamar upp för en HELDAG bland filmerna på Stockholms Filmfestival. Tre filmer är på schemat men flera av oss klämmer in en fjärde. All in-alltså. Recensioner på filmfestivalfilmer kommer under hela kommande veckan här på bloggen. Vi ses imorgon filmspaners!

.

.

I AM THOR

Jon Mikl Thor var stor under slutet på 70-talet och 80-talet. Han var en bodybuildare och han var frontfigur i bandet Thor, döpt efter honom själv och hans stora idol. Thor alltså.

Som band blev dom aldrig så stora som han önskade, även om brudarna hängde som vindruvsklasar med klamydiaaura runt honom så musiken flög liksom aldrig riktigt. Nu såhär trettiofem år senare hoppas dock Thor på en revival. Han vill ge sig ut på en världsturne, ge ut plattan han släppte 1984 än en gång och kanske få den musikaliska revansch han så länge eftersträvat.

Så får det bli. Thor meckar ihop scenkläder, engagerar sitt gamla band, tvättar glasögonen och beger sig mot Norden då det visar sig att det är i Sverige och Finland hans största fanskara finns.

Det är en charmig liten resa man får vara med om, det är en film det är svårt att inte tycka om och för att vara en musikartist är Thor inte direkt superbegåvad men rätt mysig. Som en åldrad nallebjörn med stroke ungefär.

Filmen finns på Netflix.

Den här filmen var Filmklubbs-film i avsnitt 54 av Snacka om film. Hör oss babbla en hel del mer om filmen här.

Fiffis filmtajm jämför: THOR och THOR: THE DARK WORLD

För att vara en MARVEL-lover tyckte jag osedvanligt illa om Thor när jag såg den på bio i maj 2011. Jag tyckte faktiskt den var då pass dålig att jag inte såg Thor: The Dark World när den kom 2013 och jag har alldeles medvetet lyckats undvika den sedan dess.

Konstigt egentligen. Det är inte likt mig att inte ens ge filmen en chans även om den luktar skrutt lång väg. Jag ser ju så mycket annan crap, bara att få se MARVEL-loggan borde locka mer än typ Sharknado 2 kan man tycka. Och ja, det kan man med rätta tycka.

Nu när The Nerd Bird-Cecilia har drabbats av värsta Avengers-klådan och ser MARVEL-filmer som om det inte fanns en morgondag gav hon mig en spark i baken till detta inlägg. Nu jävlar ska jag grotta ner mig i Thor-filmerna! Jag ska se om den första och jag ska se den andra och jag ska se dom direkt efter varandra så jag kan jämföra på ett rättvist sätt. SÅ får det bli. Mooooooot Asgååååååård!

Jag behöver bara se tjugo minuter av Thor för att inse att min smak inte ändrats nämnvärt under dom senaste fyra åren. Det är urbota tråkigt. Det är mediokra effekter. Det är så mycket guldiga saker som är så dåligt animerade att jag blir förbannad. Krydda det med Sir Anthony Hopkins som TALAR högt med MAGSTÖD och spänner (upp) ögonen i nån icke existerande bluescreenfigur för att verkligen VISA exakt vad han tänker och känner och att han är en STOR man, en GUD till och med! Han är ju Oden, krigens och skaldekonstens gud.

Enligt Wikipedia hade Oden flera andra namn, ett var Gangleri som betyder ”Den färdtrötte”. Det låter ungefär lika fjösigt som Hopkins ser ut med lapp för öga, störig uppsyn och detta teatraliska utspel. Regissör Kenneth Branagh måste ha kommit i brallan mången gång under dessa inspelningsdagar.

Nathalie Portman är bra som forskaren Jane Foster och Stellan Skarsgård är superstabil som astrofysikern Erik Selvig. Idris Elba är Heimdall och är med för lite (han är alltid med för lite vad han än är med i) och hur mycket jag än högaktar Tom Hiddleston så tar det en stund innan jag helt och fullt accepterar honom som elaka Loki. Han har helt enkelt för snälla ögon.

Alla filmens scener som utspelar sig på jorden gör mig lycklig. Dom är toppen! Humorn funkar, det är jättesnyggt och coolt på alla sätt och vis. Men självklart kommer det ett men och i detta fall är det stort. Filmen utspelar sig nämligen så sjuuuuukt mycket uppe i denna gudavärld och då tappar den mig helt. Jag sonar ut helt. Det känns som att jag sitter och tittar på någon som spelar TV-spel. Det är säkerligen jättekul att vara inne i spelet men att vara passiv iakttagare…..gäsp. Att Thor The TV-spel inte heller är särskilt visuellt imponerande gör inte saker och ting bättre direkt, det är liksom….fjuttigt. Billigt. B. Kenneth Branagh är säkerligen bra på många saker men att knyta ihop säcken på en superhjältefilm är INTE en av dom.

115 minuter kändes som 300 och nu är det dags för film nummer 2.

Jag behöver bara se en kvart för att känna att Thor: The Dark World är betydligt mer ”min grej” än förra Thor-filmen.  Branagh är utbytt mot en TV-serie-regissör som heter Alan Taylor som har ett gäng Sex and the City, Sopranos och Game of Thrones-avsnitt på sitt CV (och nu även Terminator: Genisys) och ALLT är av någon anledning snyggare. Effekterna sitter där dom ska, det är en mycket ”klarare” bild, ljudet är mullrigare och samtliga skådespelare pratar aningens lugnare men det märks störst skillnad på Sir Anthony. Det är också väsentligt färre Gud-hit-och-dit-tjafs-scener och ingen kunde vara gladare än jag för det.

Rene Russo får lite mer plats som Frigga, Thors styvmamma, Lokis fostermamma och biologisk mamma till Balder, Hermod och Höder. (Tanke #1: en mash-up mellan nordisk mytologi och Game of Thrones vore rätt coolt och att Friggas oäkte son skulle vara….Hodor.) (Tanke#2:  det lite hoppigt mellan dessa svenska och engelska stavningar av namnen men ja….wtf…så får det bli)

Rent manusmässigt känns kanske denna film svagare än den första men vad gör det när jag blir underhållen? Jag svär inte inombords en enda gång. Jag tittar och känner att 112 minuter är 112 minuter, som vanligt liite för långt, liiite för många utdragna fajter men sammantaget – som Har du inte sett den-Erik skulle ha uttryckt det: Helt okej! Och om jag ska vara helt igenom ärlig, filmens sista minut är så JÄVLA bra att betyget nästan är uppe och nosar på en extra fiffilura.

Sådärja. Mission Accomplished! Nu har jag sett båda filmerna och är redo för Thor: Ragnarok som kommer 2017. Den kommer jag definitivt se på bio.

THOR (när jag såg den 2011)

THOR (när jag såg den 2015)

THOR: THE DARK WORLD

Här är Cecilias texter och Thor och Thor: The Dark World. Vi hade inte riiiiktigt samma filmiska upplevelser, to say the least.