SOM EN DANS

Sandra (Imelda Staunton) har varit gift med sin man Mike, Den Store Advokten, i över 35 år och nu börjar dom planera för sin pension tillsammans. Mitt under en fest när han precis förkunnat sin kärlek för sin lojala fru hör hon ett frasande och krasande från förrådet. Hon öppnar dörren och tänder lampan och får se sin MAN tokhånglandes med en av sina nära väninnor! Det visar sig att denna utomäktenskapliga affär har pågått i över fem år och Sandra blir alldeles utom sig. Det här var INTE vad hon hade planerat!

Sandra packar sina saker och drar (finns det vissa likheter med en viss Britt-Marie här?) och flyr hem till sin vän Elizabeth (Celia Imrie) i London. Nu är det dags att försöka hitta sig själv igen, vem nu ”sig själv” är efter att ha levt i skuggan av sin man i alla dessa år. Flaskan blir en god vän och bitterheten en halsduk som är rätt skön att vira runt halsen. Men, såklart, det här är trots allt en brittisk feel-good-film, det är klart det vänder! Elizabeth och hennes kompis Charlie (Timothy Spall) dansar nämligen, buggar och har sig och vem kan vara ledsen när man dansar i grupp? Det är klart att prylarna faller på plats för Sandra och att till syvende och sist, det bästa som hade kunnat hända Sandra var det hon till en början tyckte var det värsta. Tänk så ofta det är så.

Är man ett fan av brittiska komedier som handlar om ”vanligt folk” är detta en perfekt liten film att kolla på. Den kräver ingenting av dig och den ger i sanning inte så mycket heller men lite putslustigt och gulligt är det. Ingen av filmens skådespelare är några personliga favoriter, kanske hade det hjälpt med andra ansikten i rollerna men det är ju jag det. Det finns säkert många som säger precis tvärtom. Imelda Staunton är ju trots allt…Imelda Staunton….MEN efter halva filmen släpper det. Tanterna och farbröderna känns som mina kompisar. Det är fint på något vis. Filmen är så himla medmänsklig och varm. Jag undrar om jag inte med facit i hand och blick i backspegeln kommer känna att min trea är lite snål men for now, en trea it is.

THE PARTY

Som ALLTID är det en ynnest att titta på en film och vara helt blank till sinnes. Nu menar jag inte att det är en fördel att vara filmnörd och samtidigt svårt lobotomerad, jag menar att det är ett smart drag att inte läsa på om en film, att inte se trailers utan att helt enkelt bara…åka med.

The Party blev min allra första film på Malmö Filmdagar och det enda jag visste var att den var blott sjuttio minuter lång, att Sally Potter låg bakom den, att underbara Patricia Clarkson hade en roll och att filmen var svartvit. Kanske just därför blev ALLT jag såg ett plus. Skådespelarna som äntrade scenen en efter en, kända ansikten jag tycker om, en hyperventilerande Cillian Murphy, en överklassig Kristin Scott Thomas och Bruno Ganz som var så långt ifrån Hitler som en skådespelare någonsin kan komma. Jämförelsen kommer sig av att han spelade Hitler i Undergången, det kanske är på sin plats att jag förklarar det om någon undrar, det är inte jag som blivit helt kokkobanan i skallen. Samtidigt märker jag nu att jag inte skrivit någon recension av den filmen. Mycket konstigt. Det kommer vad det lider, ska bara trycka lite ångestdämpande och se om den först.

Men The Party alltså. Vilken vitamininjektion! Vilken härlig film! Vilka bra skådespelare, vilket bra manus, vilket swung i dialogen! Även om orden ibland kändes väldigt skrivna så funkade dom i munnen på rollfiguren som sa dom. Det här är ett absolut filmtips i vintermörkret och om inte annat så är det ett bra plus att det inte tar en halv dag att se den.

Några av mina filmspanarvänner såg också filmen i Malmö och här är deras tankar:
Henke

Blir du sugen på filmen så visas den två gånger (till) under Stockholms Filmfestival (den första gången var igår): ikväll (12/11) samt 18/11.

 

Dagens Jim Sturgess: Heartless

Jamie (Jim Sturgess) är en utåt sett lite udda kille som har fotografering som sitt stora intresse. Han har ett stort hjärtformat födelsemärke över halva ansiktet och efter år av spott, spe och underliga blickar från folk trivs han bäst i ensamhet och betraktar helst sin omgivning genom kameralinsen.

Han bor i Londons East End, en våldsam stadsdel där ungdomsgängen löper amok på nätterna och invånarna knappt vågar gå ut.  Ondskan gör honom ont, han suger i sig den, han mår fysiskt dåligt av att se allt elände i världen men samtidigt varken kan eller vill han blunda för det.  Han försöker förklara hur han känner och mår för sin mamma när dom väntar på bussen en kväll men dom blir störda av ett gäng som ger sig på dom båda och dödar mamman. Jamie blir inte sig själv efter det. Han ballar ur fullständigt. Men drömmer han, är det verklighet, vad händer och…varför?

Jag ställer mig lite tveksam till filmer som försöker alldeles för mycket. Jag tycker det är svårt att hänga med i svängarna när en film börjar som ett spännande drama, sen blir det nästan lite skräck, sen melankoli och nedstämdhet och tankar om livet, döden och kärleken. Sen byter filmen inriktning helt och blir fantasy/skräck/splatter med drömsekvenser och slagsmål och visuella (och jättebra) effekter. Men mitt i allt detta står Jim Sturgess och liksom bara fixar biffen. Han är tryggheten själv, han är trovärdig i varenda scen hur urflippad den än är och det imponerar mycket på mig. Undrar om han verkligen förstod själv vilken film han var med i och hur slutresultatet skulle bli?

Känner du för att se en film som du kan jobba med ett tag och analysera in i minsta molekyl så är Heartless ett bra alternativ. Känner du för att se något som du omedelbart förstår och med lätthet kan ta till dig, se något annat. Bara ett tips i all välmening, trots en jättebra Jim Sturgess i huvudrollen.

(Dagens Anne Hathaway-recension heter Bröllopsduellen)