Etikett: tonårsfilm

Publicerat

Veckans Sarandon: MIDDLE OF NOWHERE

Det är konstigt det där med regn egentligen.

Regn på film kan symbolisera så mycket, ledsamhet, ensamhet eller helt enkelt bara dåligt väder. Oftast när det regnar i en vanlig liten film så gör det det för att jag som tittar ska hamna i rätt stämning och i 99 fall av 100 så funkar det. Allt som händer känns lite lite värre med smattrande regn mot fönstret. Det är ju bara att gå till sig själv och sedan vända på steken. Allt som händer känns nämligen lite lite bättre, lite enklare när solen skiner.

I Middle of nowhere regnar det i en scen, i resten av filmen skiner solen. Vilken scen är den jag minns bäst? Gissa en gång!

Här få vi lära känna Dorian Spitz (Anton Telchin) och Grace Berry (Eva Amurri Martino). Båda är 16-17 år, båda kommer från rätt trasiga familjer (fast på väldigt olika sätt) och båda sommarjobbar på ett äventyrsbad. Dorians pappa äger ett affärsimperium och Dorian är den självklara arvingen men då pappan inte köper Dorians beteende skickas han iväg för lite idogt och hederligt arbete. Grace å andra sidan är duktig i skolan och drömmer om att bli läkare men när hon ansöker om ett lån för att betala skolavgiften grusas planerna då hennes mamma (Susan Sarandon) övertrasserat hennes kredit för att finansiera lillasysterns modellkarriär.

Grace behöver alltså få ihop pengar vilket Dorian egentligen inte behöver men lyckas med genom att sälja droger. Han erbjuder Grace att bli hans ”partner” och dela vinsten lika. Sen börjar han flirta med Grace men Grace är bara intresserad av snyggingen Ben. Triangeldrama, knarkbusiness, tonårsdramtik, moralkakor, vettigheter, kärlek och konstiga vuxna, det här borde vara som en pizza med extra allt för vilken tonåring som helst.

Jag får känslan av att den här filmen är en familjeangelägenhet. Jag tror att manusförfattaren känner Susan Sarandon och att hennes namn behövdes för att filmen skulle kunna bli av (och att hon antagligen jobbat gratis). Grace spelas av Eva Amurri som är dotter till Susan Sarandon och bortsett från dessa två är det inte direkt högutbildade skådespelare i ensemblen. Nu behöver detta inte nödvändigtvis vara något negativt men just här så känns det så. Filmen känns som ett examensarbete, som ett helt okej examensarbete och den är regisserad av John Stockwell, märkligt lik Färjan-Håkan.

Jag är rätt säker på att tonårstjejer uppskattar den här filmen betydligt mer än jag, så pass objektiv kan jag ändå vara, men för mig är det ingen höjdare.

Publicerat

Ghost World

Finns det några som är ”mindre rätt” än ängsliga tonåringar som är livrädda att vara ”fel”? Jag tror inte det.

Det leta efter sin egen identitet och försöka hitta den i det jytter av inputs som finns är dyngsvårt men Enid (Thora Birch) och Rebecca (Scarlett Johansson) gör sitt bästa. Dom har varandra och behöver inte så mycket mer då som har hittat en cynisk bubbla som passar dom båda. Att racka ner på andra blir en hobby och allt går att vända till ironi.

För att underhålla sig själva den första veckan efter high school-examen bestämmer dom sig för att svara på en kontaktannons, men givetvis bara på låtsas. Dom utger sig för att vara en kvinna som annonsskrivaren Seymour (Steve Buscemi) mött för en kort sekund och vill träffa igen och dom lurar honom till en lunchdejt på en närbelägen restaurang. Seymour kommer men givetvis inte kvinnan och snett bakom honom sitter Enid och Rebecca och skrattar i mjugg. Vilken tönt han är och vilken ful grön jacka! Looser!

Det kokar i dom unga kvinnornas skallar, vad ska dom göra med sommaren som ligger framför dom, vad ska dom göra till hösten, ska dom plugga eller vadå? Dom vill flytta ihop tillsammans i en lägenhet för dom vill absolut inte bo kvar hos sina föräldrar längre men varifrån ska dom få pengar? Enid närmar sig Seymour och Rebecca fattar ingenting. Han är ju en tönt, vad ska Enid med honom till? Seymour själv fattar heller ingenting för vad vill en ung tjej som Enid med honom? Det kan ju inte enbart vara hans samling av 78-varvare som lockar, eller kan det det?

Jaha, då har jag alltså sett Ghost World, filmen som alla pratade om för tio år sedan när den kom. Jag känner mig aningens bakom men å andra sidan är filmen tämligen tidlös så det är nog ingen större fara. Min stora behållning med filmen är Enids kläder. Hon har en klädstil som passar mig som handen i handsken och hade inte helikopterlugg, ridbyxor och neonrosa kavaj med axelvaddar varit inne under min tonårstid så hade jag sannorlikt sett ut sådär.

Min son hittade flera beröringspunkter mellan den här filmen och Mary and Max och jag kan inte annat än hålla med honom. Ung flicka med svart page blir vän med äldre kuf, javisst är det samma grundstory även om mycket såklart skiljer filmerna åt. Vid en känslomässig jämförelse så når Mary and Max in i min allra heligaste hjärterot medans Ghost World bara slickar saltrester i armhålan. Visst är det en bra film men den lämnar inga spår hos mig, inte ens tonårssvettiga stumpmärken på parketten.