TROLLJÄGAREN

Thomas, Kalle och Johanna går på medialinjen i Volde och dom får till uppgift att göra en dokumentär. Samtidigt hörs starka röster i byn om björnjakt och om att det finns en man utan licens som tydligen dödar björnar. Ungdomarna bestämmer sig för att leta upp den hemlige mannen och intervjua honom.

Mannen, Hans, är inte den mest öppenhjärtlige och lättpratade av människor och vill inte ha dom i närheten. Det är full förståligt då han har ett av Norges mest hemliga yrken. Han är jägare men det är inte björn han letar upp och dödar utan troll.

Men ungdomarna ger sig inte. En natt följer dom efter honom upp i skogen och det dom får se där är en av Norges största statshemligheter. Troll finns och dom är varken små eller speciellt söta.

Trolljägaren är filmad som en mockumentär, alltså på samma sätt som [Rec] eller Cloverfield eller om man så vill, en upphittad mockumentär i samma anda som Blair witch project eller Cannibal holocaust. Det betyder skakig kamera, oskärpa och mikrofonflås. Det betyder också att när det görs bra ger det en autentisk känsla som inte går att återskapa i en ”vanlig” film.

Trolljägaren är en skön film med en handling som jag köper rätt av. Jag ifrågasätter den inte ens. Klart troll finns, det har jag alltid trott, men att det finns så många fler sorter/arter än dom som beskrivs i Trolltyg i tomteskogen det har jag aldrig fattat. Raglefant till exempel. Är det inte världens coolaste ord?

Jag blir glad av Trolljägaren precis som jag blir av alla nytänkande och modiga filmskapare som finns runt om i Skandinavien just nu. En action-effekt-skräckis om norska troll är precis lika fränt som en svensk krigsfilm, en dansk oscarsvinnande film om hämnd eller en finsk kolsvart basturysare. Det känns som den nordiska filmlampan lyser både flitigare och klarare än på mycket länge.