DJUNGELBOKEN

.

.

Igår skrev Henke, Christian och Jojje om Djungelboken på sina bloggar och det handlar såklart om projektet Decennier. Grabbarna är framme vid 60-talet och som sista gemensamma film valdes denna lilla Disneypärla. Självklart ville jag också vara med på ett litet hörn och se filmen – eller snarare se OM den – för herreguuuuuuuuwd hur många gånger har jag inte sett Djungelboken i mitt liv? Vet inte. Många är det. För många? Ja, kanske. Eller inte.

Var nöjd med aaaallt som livet ger och all-ting som du kriiing dig ser-scenen med Mowglii och Baloo har jag sett lika många gånger som jag firat jul och filmen som helhet har jag sett från början till slut i vaket tillstånd kanske 10 gånger, i halvsovande säkerligen lika många och i framstupa sidoläge med dreggel i mungipan och en morgonpigg bebis vid min sida hundratals gånger – lätt!

Det var dottern som ville se ”Moggi” när hon var liten, samma dotter som med uppspärrade ögon nu ber mig titta på Djungelboken nattetid när hon sover för att hon är ”livrädd för musiken”. Jag har länge trott att hon skojat om sin ”elefantfobi” men när jag började sjunga ”Här marscherar våran tropp medan solen stiger opp, vi marscherar rätt över berg och slätt, ett, två, tre, fyr, på ett militäriskt sätt” så sprang hon som Snurre Sprätt in i sitt rum och stängde dörren. Om ett år blir hon myndig, hur fan ska det gå?

Nåja. Jag stängde in mig i sovrummet, stoppade in filmen i spelaren, satte på TV:n, kröp ner i sängen och 75 minuter senare var jag fortfarande klarvaken och… jätteglad! Vilken störtskön film det här är! Stämningen, musiken, Beppe Wolgers röst (ja, jag såg den på svenska, jag har bara sett den med svenskt tal, det är det enda sätt jag kan se den på tror jag), aporna, Mowgliis rentvättade hår (som hade passat in i Sofias hårresande tema), en kittlig Kung Louie, Baloo i bastkjol, trevliga låtar man kan sjunga med i och DÄR, DÄR var han, den lille apan som blev min idol redan första gången jag såg filmen.

Den apa jag menar är en av Kung Louis hantlangare, han med den vita frillan, den coolaste av alla apor som finns. Han har värsta groovet och kan spela trumpet på läpparna och luftgitarr med ett stort grönt blad och han kör sitt race solo fast i grupp (klicka här för att se sköningen in action).

Djungelboken är en film som jag tvivlar på kan göra någon besviken. Så oklanderligt tecknad, så gullig film utan att bli det minsta töntig, så charmig, så kul och samtidigt tänkvärd. Det här med att lika barn leka bäst, med att inte passa in men att på nåt sätt passa in ändå, med att ha och få en familj även utan blodsband, funderingarna kring vad som är viktigast när det gäller det som formar en människa – arv, miljö eller att ha en stor björn som bästis.

För mig är det kantboll på full pott här. En otroligt fin film! Vad tyckte då decennierkillarna? Klicka på deras namn för att komma till recensionerna: Henke, Christian och Jojje.