TOM AT THE FARM

Den tredje utvalda filmen på Filmspanarnas festivalträff i lördags var Tom at the farm. Filmen visades på Park, en vacker gammal biograf på Sturegatan som har Stockholms mest obekväma fåtöljer. Vi kom i god tid till filmen precis som ALLA ANDRA också verkar ha gjort. Det var så mycket folk i foajén att jag fick hallucinationer till Gravity. Jag fick nästan svårt att andas.

Jag börjar mer och mer tro att lösningen på mina biobesöksfrustrationer är att vinna hundra miljoner, bygga mig en egen absolut perfekt biograf och sen bli för biobesökandet vad The soup-nazi i Seinfeld var för sopprestaurangen. Jag ska hålla fast vid den drömmen så länge jag lever.

.

Det kan tyckas som en händelse som ser ut som en tanke men jag tror Xavier Dolan är för Tom at the farm vad jag hade varit för min biograf eller soup-nazin för sopporna. Jag tror att han varit rätt nöjd med att göra ALLT som har med inspelningen av denna film att göra.

Han har regisserat filmen, han har skrivit manus efter Michel Marc Bouchards pjäs, han spelar huvudrollen och när jag tittade på eftertexterna tyckte jag mig se att catering var det enda jag inte gjort själv (med viss överdrift).

Att han är en begåvad 24-åring står helt klart, att han dessutom är full av energi, tålamod, berättarglädje och vilja är också lätt att se. Att han skulle vara så klockren som skådespelare kanske förvånar fler, själv satt jag på biografen och försökte fnula ut var jag sett honom förut. Jag kom inte på det då men efter lite efterforskning har jag hittat svaret: Martyrs. Men här är han alltså på en farm och det är inte Bonde söker fru The Canadian Version vi får se, nejdå. Inga lugna sköna BAO-låtar i bakgrunden, inget som ens liknar Veronica Maggio, här är det harcorestråkar och trummor i en sjukt jobbig kombination att öronen vill säga upp sig och rymma till Sturebadet.

Tom at the farm har en stämning jag inte kan påminna mig att jag sett på film förut. En känsla av hot men inget hotfullt händer. En känsla av hemligheter som borde komma upp till ytan men det finns ingen yta. En incestuös familjesituation som håller sig på mattan. Jag vet inte om någon av mina förnimmelser stämmer. Jag får inga svar. En kalv föds. En kalv dör. Vad händer? Tom får stryk. Francis har en gömd ljudanläggning på logen. Bilen är borta. Nån gillar pasta, nån gillar the, det regnar. Det dansas. Ett trasigt ansikte, en död pojkvän, en söndersparkad GPS och Corey Hart sjunger Sunglasses at night, en låt som spelades på minidiscon 1983.

Det finns nåt med den här filmen jag gillar, det finns nåt som stör mig. Det fanns många situationer där jag fantiserade om en explosion, en splatterscen, tidelag, armageddon, anafylaktisk chock, naglar som trillar av och hamnar i morgongröten – NÅT som ruskar om, som ger filmen det där lilla extra som gör att den inte släpper. Nu gör den det. Den släpper mig direkt.

Det jag bär med mig är Xavier Dolan och hans allt annat än klädsamma 80-talsfrilla. En frilla som i hans egen fantasi säkerligen ser ut EXAKT som han föreställde sig den. Tio spänn på att han var Hair Stylist också.

Dom filmspanare som sett filmen och skrivit om den är Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet CaféJojjenito och Except Fear. Har du inte sett den har inte poddat om filmen än. Länk kommer så småningom.

MARTYRS

Jag har folk i min bekantskapskrets, ganska hårdhudade sådana, som säger att Martyrs är bland det jävligaste dom sett. Jag känner en del som ifrågasätter om denna typ av film ens har något existensberättigande och om det inte skulle vara lika bra att införa censur igen – och då gärna en världsomfattande sådan – för att förhindra att liknande filmer kommer ut till vanligt folk. Själv förstår jag inte vad dom bråkar om.

Martyrs är inte en film tänkt som en somrig blockbuster för fnissiga första-dejtare, det är en film gjord för en smal publik av filmnördar som redan ”sett allt” och vill se något ännu värre. Det är där JAG blir rädd för jag tyckte inte det var så farligt. Jag blev inte äcklad, jag blev inte rädd, jag blundade inte, jag tittade och tänkte mest ”meh guuuu så blodigt, vem ska städa upp allt det där? Har dom RUT-avdrag i Frankrike?” Ingen del av filmen berörde mig och vad det beror på kan man kanske skriva en C-uppsats i psykologi om.

Tjejerna i filmen kändes mer som påhittade mänskliga seriefigurer än som vanliga ungdomar. Storyn är både banal, skitirriterande, klurig och fullkomligt smaklös och den kombinationen i sig kan göra att jag stängde av mitt logiska tänkande och därmed också känslocentrat i hjärnan.

Jag vet egentligen inte något tillfälle som är bra för att se en film som Martyrs. I alla situationer, i alla sammanhang finns det filmer som är bättre att se, läskigare, ballare, äckligare. Ska jag hitta något odelat positivt med filmen så är den EXTREMT bra gjord och både Morjana Alaoui som Anna och Mylène Jampanoï som den omänskligt trasiga Lucie gör ett fantastiskt bra jobb. Wow, liksom! Det kan inte ha varit en lätt filminspelning.