BRAM STOKER´S DRACULA

29 juli, 2010

Greve Dracula var fruktansvärt förälskad i sin kvinna Elisabetha och Elisabetha var precis lika kär i honom. Det var helt enkelt äkta kärlek mellan dom, det fanns inga andra, det fanns INGET annat, det skulle vara dom två tills döden skiljde dom åt.

Och så hände det att döden skiljde dom åt på det mest brutala vis.
Dracula blev tvingad ut i krig för att strida för sitt fosterland och Elisabetha blev kvar i saknad lämnad hemma. Så får hon ett brev som berättar att hennes älskade Dracula dött i strid och hon blir så utom sig av sorg att hon kastar sig i floden.

Men brevet är felaktigt och Dracula kommer hem och istället för att mötas av sitt livs kärlek möts han av hennes döda kropp på det kalla stengolvet. Sen vet jag inte riktigt hur han tänker, men han blir förbannad och lovar att han ska få evigt liv. Vilket han får eftersom han blir vampyr, ja, det vet ju alla.

400 år senare köper en viss Greve Dracula (Gary Oldman) från Transylvanien upp en mängd fastigheter i London. Jonathan Harker (Keanu Reeves) är en nykläckt mäklare som blir skickad till Transylvanien för att få greven att skriva på lite papper då hans föregångare Renfield (Tom Waits) kom tillbaka från samma resa helt pocoloco i skallen. Men Harker sätter sig på tåget utan minsta tvivel och kvar i London lämnar han sin söta fästmö Mina (Winona Ryder).

Dracula ser rätt äcklig ut men det verkar inte bekymra Harker som knallar omkring i slottet med sitt oantasteliga babyface och ser på sin höjd en smula förvånad ut när skuggor lever sina egna liv och han i det närmaste blir våldtagen av Draculas blodtörstiga brudar. Man kan väl säga att Keanu Reeves kanske inte är det klockrenaste av castade skådisar i just den rollen.

När Dracula får se ett kort på Mina ser han likheten mellan henne och Elisabetha och självklart är det henne han vill ha. Kärleken är ju evig, precis som Lena Ph sjunger.

1992 var Bram Stoker´s Dracula en spännande, härligt nytänkande film och Francis Ford Coppola en regissör som förpliktade. Jag kan lugnt säga att filmen inte riktigt håller måttet 18 år senare. Den känns liksom…mossig. Hur Coppola är nuförtiden har jag ingen aning om, men troligtvis är han som vilken 71-årig farbror som helst.

Det enda med filmen som fortfarande funkar alldeles utomordentligt är Gary Oldmans tolkning av Dracula. Han är alldeles strååålande och jag sitter med ett delfinleende i soffan varenda sekund han är i bild. Resten av tiden kämpar jag för att hålla mig vaken. Det är inte så att filmen är värdelös, för det är den INTE, den är bara fan så mycket blekare än jag minns den från förr. Som så mycket annat.

När jag såg den 1992:

När jag såg den 2010:

 

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia juli 29, 2010 kl. 09:06

Nä, inte har den hållit riktigt så bra som man skulle kunna önska men musiken och slutscenen i "förhistorien" (svärdet i krucifixet) är fortfarande jäkligt mäktig… Alla de där blodreferenserna känns kanske däremot inte riktigt lika fräscha och nytänkade som de gjorde då. Om man ska se den inom Vampyrgenren blir det en helt annan fråga tycker jag, då blir den helt plötsligt ett roligt gotiskt avbrott från alla Blade/Underworld/Twilight…

Svara

f i f f i juli 29, 2010 kl. 12:50

Sofia:
…och dom där bild-i-bild-filmningarna känns nästan lite i samma stuk som dom gamla Superman-effekterna när han flyger och man ser en blå kontur runt grabben…

Eller, nja, kanske inte såååå illa, men gammalmodigt nog att inte klassas som åldras med värdighet.

Svara

Sofia juli 29, 2010 kl. 22:19

För att inte tala om den totala studiokänslan på borggården i slutet…

Vilket dessutom aktualiserar en fråga som jag och maken ständigt diskuterar: När ska de komma på fejksnö som faktiskt ser ut och beter sig som riktigt snö och inte som överdimensionerad mjäll!?

Svara

f i f f i juli 30, 2010 kl. 10:19

Sofia:
Ja, tänk att det ska vara en sån nöt att knäcka. Inte ens datoranimerad snö funkar ju.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: