Kategori: Betyg 3

Publicerat

En sista ladylike sommar: MY OLD LADY

Sommaren 2019 börjar och slutar med Dame Maggie Smith. Så blev det. Kanske var det en slump, kanske genomtänkt, men alldeles hur som helst så blev det BRA. Maggie Smith ÄR en LADY och som sådan, vem kunde vara bättre att dubblera i detta tema?

Mathias (Kevin Kline) ärver en GIGANTISK lägenhet i centrala Paris av en far som kanske inte varit världens bästa men när han kommer dit märker han att det inte bara är möbler och doningar som ingår, det är även en inneboende. En tant. Mathilde (Maggie Smith) heter hon och hon bor där. På livstid. Mathilde har en dotter, Chloé (Kristin Scott Thomas) och på något sätt ingår även hon. Mathias och Chloé går till en början inte ihop alls men ju längre tiden går, ja, förändringarnas vindar blåser kan man säga.

My old lady börjar otroligt mysigt. Allt som ingår i en generisk turistbroschyr över franskt mys är med. Smala gränder med pittoreskt ogräs mellan kullerstenarna, dragspelsmusik, en småskäggig Kevin Kline som struttar runt och tittar på saker, smutsiga spröjsade fönster, Dominic Pinon (här i en liten roll som mäklare), husbåtar i Seine….allt. Och det ÄR en härlig stämning filmen får till. Riktigt göttigt. Det är lätt att tro att man kan avkoda filmen som den enklaste storyn världen skådat men det är faktiskt inte riktigt så ytligt. Det smyger sig in en svärta som jag inte såg komma och det var riktigt behagligt mitt i allt det myselipysiga.

När den här filmen gjordes 2014 var Maggie 80 år gammal och i filmen spelar hon 93. En sån jävla fin tant alltså! En ynnest att se henne på film! Kevin Kline passar perfekt i rollen som Mathias och Kristin Scott Thomas gör sällan någon besviken. Det här var en gullig liten film att avsluta temat med och en perfekt film om man vill resa utomlands i filmens värld för en stund. För ärligt talat, nu känns det som att jag varit på semester i Frankrike en helg.

.

Det här är den sista filmen i mitt sommartema Ladylike sommar. Här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om och nästa lördag är allt som vanligt igen. En alldeles normal lördag. Dock inte här på bloggen.

Publicerat

OTHERHOOD

Motherhood, men utan M, det blir något helt annat. Det blir otherhood som i filmen med just det namnet förklaras som nån form av…bottenskrap? Kanske? Tre mammor med vuxna söner som INTE ENS BLIR UPPMÄRKSAMMADE PÅ MORS DAG! INTE ENS DET!?!!! SKAM GÅR PÅ TORRA LAND!!

Carol (Angela Bassett), Gillian (Patricia Arquette) och Helen (Felicity Huffman) har hållt ihop sin lilla ”mammagrupp” sedan sönerna var små och nu är dom alla tre utflugna och bosatta i olika delar av New York. Det blir Mors dag och då det visar sig att ingen av sönerna hört av sig (bortsett från ett sms som tydligen inte dög) beslutar sig dessa kvinnor att göra något dom hittills aldrig förut gjort. Dom knör in sig i Gillians gamla skrik-oranga Volvo 240 och åker till New York. Målet är att dom alla tre ska våldgästa sina söner och bo hos dom nån dag. Eller två. Eller tre. Det är lite oklart hur länge, det är en del uppsluppen ”Thelma-och-Louise-feeling” i bilen kan man säga när två av mammorna åker ifrån sina äkta män och den tredje från huset där hon bott med sin numera döde man i alla alla år.

Såklart blir detta en roadtrip både längs memory lane men också med nån form av ny framtid i sikte, något mammorna naturligtvis inte ser direkt dom kommer fram. En son är nämligen nydumpad och deprimerad, en är one-night-stand-kung och en är gay och bor i ett homosexuellt kollektiv.

Jag tycker filmen börjar lite knackigt men allt eftersom den tuggar på känner jag mig mer och mer bekväm med karaktärerna. Angela Bassett, Patricia Arquette och Felicity Huffman är tre skådespelare som inte har några som helst problem med att bjussa på sig själva och DET är filmens stora behållning tycker jag. Dom är otroligt olika varandra men jag köper deras vänskap rätt av OCH jag tycker att dom känns väldigt mänskliga.

Visst finns det saker att reta sig på med filmen – om man vill – men jag vill inte. Jag hade trevligt, jag blev underhållen, jag kände både med mammorna och för sönerna och det är väl ändå ett rätt bra betyg för en ”Netflix-bagatell”?

Publicerat

En ladylike sommar: LADY & LUFSEN

Det är nåt härligt mysigt över gamla på-riktigt-tecknade filmer, nåt gediget, nåt man inte skojar bort. Lady och Lufsen gjordes 1955 och det känns och syns att det var länge sedan utan att det stör det minsta. Snarare tvärtom faktiskt.

Kärlekshistorien mellan blandrashunden Lufsen (aka Buster i original) och cockerspanielflickan Lady har vi sett glimtar ur på julafton ända sedan Kalle Ankas jul började sändas 1958 och det är därför som scenerna med frikadeller och Bella notte ger mig julkänslor såhär mitt i sommaren.

Om man vill analysera filmen – och hundarna – går det att göra samtliga mänskliga och alla frågor allmängiltiga. Som det här med att mötas och förälskas över ”klassgränserna”, vad som är ”fint” och ”fult” och allt det där men det går också att se filmen enbart som en mysig familjefilm som man kan låta gå in genom ena örat (ögat) och ut genom det andra.

När filmen dubbades på svenska 1955 var Asta Bolin och Jan Malmsjö rösterna till Lady och Lufsen men filmen dubbades om 1989 med Suzanne Reuter och Pontus Gustafsson i huvudrollerna. Tony, restaurangsnubben, görs i den nya tappningen av Loa Falkman men i den gamla av Ivar Wahlgren, ja, precis, Pernillas farfar.

Jag försökte se filmen i original men precis som med Djungelboken och Robin Hood sitter dom svenska rösterna för djupt i barndomssjälen så jag bytte till svenska och med ens kändes filmen betydligt ”bättre”. Konstigt, egentligen. Utmärkt speltid på 76 minuter, inget trams, inga saggiga partier, bara en enkel historia om…hundar. Trevligt. Hundarna till trots.

Det här är en film i sommartemat En ladylike sommar. Här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om. 

Publicerat

GARP OCH HANS VÄRLD

 

 

Det här var en riktig höjdare, förr, då när jag såg film på VHS och kanske inte hade så många. Jag älskade John Irvings böcker och Garp lite speciellt, att se honom förkroppsligad i Robin Williams skådespeleri var otroligt fint. Då. Men nu? Håller filmen i nutid?

Berättelsen om T.S Garp (Williams) som blev till genom att hans mor, sjuksköterskan Jenny (Glenn Close) våldtar en krigspilot med konstant stånd bara minuter innan han dör. Jenny ville bli mamma men hon ville vara ensam, ville ICKE ha en man. Hade Jenny levt nu hade hon gått i bräschen för Krossa Patriarkatet-kampen, hon avskydde verkligen män på alla de sätt.

Att som manshatare uppfostra en son kanske inte var helt lätt för Garp växte upp till en man som inte riktigt var som alla andra. Vilket vi får se i filmen. Och läsa i boken. Oj vad bra den är, boken. Så. Jävla. Bra. Men filmen då? Jorå, den är helt okej – fortfarande.

Publicerat

En ladylike sommar: LADY VENGEANCE

Den sydkoreanske regissören Chan-Wook Park är en man som med filmer som Oldboy, Stoker, The Handmaiden och Thirst visat att han är en visuell mästare. Filmerna är otroligt snygga, så snygga så att dom i vissa fall bygger upp en distans till oss som tittar, det är i alla fall något jag kan känna ibland. Det blir liksom….kallt. Även i en film som Oldboy som verkligen handlar om en Människa kan jag känna att det är en tjock plexiglasskiva mellan mig och händelserna i filmen och det är sällan det är en superbra känsla.

Lady Vengeance får mig att känna något snarlikt. Även denna film är givetvis otroligt snygg men den är också klinisk. Som den tredje delen i Chan-Wook Parks hämndtrilogi (med Sympathy for Mr Vengeance från 2002 som första film och Oldboy från 2003 som den andra) knyter den dock ihop paketet på ett fint sätt.

Lee Geum-ja (Lee Yeong-ae) hamnar i fängelse för ett mord hon inte begått. Det sas att hon kidnappat och mördat en femårig pojke och hon blir en nationell snackis när hon trots sin unga ålder blir dömd till ett långt fängelsestraff, ett straff hon med hjälp av gott uppförande lyckas förkorta så hon kommer ut efter ”bara” tretton år. Är det något som skiner genom Lee Geum-jas ögon så är det den bittra sötman av hämnd. Nu jävlar alltså, nu ska hon ut i friheten och hon ska leta upp den riktiga mördaren och hämnas!

Ja, det är klart hon ska och ja, det är klart hon gör. Lady Vengeance är verkligen en hämnarrulle i dess bästa skepnad, i alla fall i andra halvan av filmen. Hon är målinriktad, hon är driftig och är det något man ska ha respekt för så är det kvinnor som vet vad som vill. Stå inte i vägen!

Lady Vengeance är sevärd, den är bra men det är också en film som tämligen snabbt försvann från mitt medvetande. Jag såg den för första gången för drygt tio år sedan och nu när jag såg om den mindes jag inte en enda scen. Det är lika ovanligt som det är ett minus för filmen. Jag tycker dock att man bör se hela den här trilogin om man inte gjort det. Det är allmänbildning, det är filmhistoria, det är BRA filmer och framförallt, det är estetisk filmporr.

Det här är en film i mitt sommartema Ladylike sommar. Det kommer en film varje lördag som har ordet LADY i titeln och här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om. 

Publicerat

En ladylike sommar: THE LADYKILLERS

Jag undrar hur det kommer sig att jag inte sett denna film i sin helhet förrän nu. Kanske för att jag trodde den skulle vara något annat än den visade sig vara? Den har i vilket fall inte lockat mig tillräckligt för att jag ska se hela från A till Ö, jag vet bara att jag sett fragment av den när den flimrat förbi på TV.

Nu hyrdes den på Itunes för 39 kronor och blev därmed sedd, jag kan dock inte säga att jag blev skakad ur byxorna av denna upplevelse. Tom Hanks i huvudrollen som professor Dorr men nytt garnityr och blottarrock. Irma P. Hall i rollen som tha landlady Marva Munson. Marlon Wayans och J.K Simmons i två av birollerna som delar i gänget som ska råna ett casino under ledning av snackpåsen Dorr. Under tiden har Fru Munson stenkoll på grabbarna som hyr hennes lilla lägenhet för 15 dollar i veckan.

Det är klart att det här är en välgjord film, det är bröderna Coen som skrivit och regisserat. Dialogen är snabb, smart och på pricken skriven och det är nog den som underhåller mig mest med filmen. Ramhandlingen är inte så värst intressant och för att vara en heistfilm är den inte i toppskiktet av dom jag sett. Jag känner mig dock rätt nöjd med tittningen så tillvida att jag nu kan bocka av en film som borde finnas med här på bloggen.

Bock!

Det här är en film i mitt sommartema Ladylike sommar. Det kommer en film varje lördag som har ordet LADY i titeln och här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om. 

Publicerat

PYSAR OCH SLÄNDOR

Vägarna till en filmtitt kan ibland vara outgrundliga. Som varför jag överhuvudtaget tittar på Pysar och sländor, en musikal från 1955, med Frank Sinatra och Marlon Brando. Ja, Marlon sjunger! Också!

Originaltiteln på denna fånigt översatta svenska filmtiteln är Guys and dolls och DÄR har man hux flux en musikal som är aningens mer känd än Pysar och sländor. Den utspelar sig i New York och handlar om att Nathan Detroit (Sinatra) slår vad med Sky Masterson (Brando) om att den sistnämnda ska kunna övertala Sarah Brown, en frigid frälsningssoldat (Jean Simmons), att hon ska åka med honom till Kuba.

Inte världens mest spännande premiss kanske men låtarna kanske är sköna? Nej, dom är ju inte det. Det här är nämligen en musikal helt utan musikaliska inslag som sätter sig. Ovanligt och kanske även lite obegripligt. Ingen ”höjdpunktssång” alls. Allt är liksom bara en transportsträcka från A till Ö men det är en sträcka som är väldigt mysig. Den är färgglad. Det känns som att Damien Chazelle tittat en hel del på den här filmen innan han gjorde La la land.

Två timmar och trettio minuter senare är filmen slut och ja, den var helt okej. Förvånande mysig. Jag hade inte tråkigt men jag kommer heller aldrig mer att avsätta 150 minuter av mitt liv för denna berättelse, vare sig det är på film eller live på scen. Den är helt enkelt inte intressant nog.

Publicerat

SINGLES

Cameron Crowe har gjort många bra filmer, men det är ett tag sedan. Flaggskeppet Almost Famous kom 2000 och innan dess var det Cruise/Zellweger/Gooding Jr i Jerry Maguire 1995 och dagens film som kom 1992. Efter Almost Famous kom Tom Cruise och Penelope Cruz i Vanilla Sky 2001, Kirsten Dunst och Orlando Bloom i Elizabethtown 2005, djurparksfilmen med Matt Damon, En ny start, 2011 och trion Cooper/McAdams/Stone i Aloha 2015.

Det finns således ett visst bäst-före-datum när det gäller Cameron Crowe – tycker jag – och det datumet inträffar under 2000.

Singles är en film jag såg på VHS när den kom och den har en scen som blivit smått ikonisk i mitt filmtittarliv. Ja, det är faktiskt en scen som jag lärt mig nånting av. Filmens Linda (Kyra Sedgewick) har haft Steve (Campbell Scott) på hemsläp och han har glömt en T-shirt i lägenheten. Den använder hon när toaletten ska tvättas ren. Jag undrar hur många T-shirts jag gjort av med skrubbandes toaletter genom åren. Jag vet inte hur många men det har varit – och är – ett kärt sätt att få ett tråkigt måste gjort. Det har liksom känts lite…lyxigt. Som att jag ÄR Linda Powell sittandes på toalettgolvet och städar sånt som städas bör.

Nog om detta.

Singles är en film som kretsar kring några singlar i Seattle på 90-talet. Janet (Bridget Fonda) och Cliff (Matt Dillon) är dom andra två som vi får umgås med mest. Jag slås av hur BRA Bridget Fonda är och hur mycket jag saknar henne på vita duken. Hon slutade filma helt 2002 när hon gifte sig med kompositören Danny Elfman. Den naturliga följdfrågan ”Varför?” har jag inte lyckats få något bra svar på trots idogt googlande. Den enda information jag hittar är att hon hjälpte till att ta hand om Elfmans barn från ett tidigare äktenskap och att dom fick en gemensam son, Oliver, 2005. Jag har dock hittat annan nödvändig information om henne. Att hennes gudfar var Larry Hagman till exempel och att Cameron Crowe specialskrev rollen som Linda i Singles med henne i åtanke.

Singles är en film som handlar om helt vanliga människor som gör helt vanliga saker i en helt vanlig stad. Den är inte överdriven eller twistad, den är inte fotad med balla vinklar och färgglada vyer. Det här är urtypen av en 90-tals-grunge-film med rutiga skjortor och lockigt hår i lös tofs. Om jag skulle välja EN film som ser ut som 90-talet kändes så skulle jag nog välja Singles.

Bra film. No more. No less.

Publicerat

SPIDER-MAN: FAR FROM HOME

I och med att Spider-Man: Far from home intog biograferna känns det som att blockbustersommaren 2019 är igång på riktigt. Jag var inte superpepp på filmen på förhand MEN som en generell Spider-Man-älskare är det solklart att jag travade iväg till bion – med mina barn som sällskap.

I Avengers: Endgame hände en del grejer där Peter Parker/Spider-Man var inblandad och mitt enda råd inför denna film är att man bör ha sett Endgame. Inte så mycket för att man ska förstå just denna film utan för att slippa bli spoilad. Spider-Man: Far from home börjar nämligen med en In Memoriam-scen som både berättar och förklarar det som hände i Endgame (på femton sekunder) och det var fint gjort, speciellt eftersom det var något som skulle vara ihopklippt av skolans nyhetsreportrar och som visades på TV-skärmar i skolans korridorer.

Det närmar sig nämligen skolresa för Peter Parker och hans vänner. Dom ska ta sig till Europa, till Venedig närmare bestämt och Peter bestämmer sig för att inte packa ner Spider-Man-overallen TROTS att Nick Fury ringer honom på repeat och att det är monster-a-la-dom-fyra-elementen igång, monster som en man vid namn Quentin Beck (Jake Gyllenhaal) gör sitt bästa för att förgöra. Peter och hans vänner börjar kalla honom för Mysterio, vilket Peter också berättar för Mr Beck när Nick Fury till slut lyckas sammanföra dom. Men Peter Parker vill i vilket fall åka på skolresa som en vanlig kille, han har värsta planerna för hur han ska berätta för MJ (Zendaya) att han gillar henne och ingenting ska få förstöra detta.

Men.

Såklart.

Shit goes down.

Om jag jämför denna film enbart med dom andra filmerna i Spider-Mans egna universum tycker jag den är ganska eeeeeh. Lite blek kanske? Lite mycket, lite långa, lite föööööör många CGI-slagsmål med vatten och eld och Mysterio i det där dykarklockshuvudet som gör att man inte ser Jake Gyllenhaals ansikte utan bara uppfattar eländet som ett TV-spel. Men, jag märkte i salongen att kidsen inte höll med mig här. Inte mina och inte heller kidsen runtomkring. Det kändes som att denna film, till skillnad mot tex Spider-Man: Homecoming, var precis på pricken så ”ungdomlig” som kidsen behöver för att kunna ta den till sig. Michael Keatons skurk i Homecoming blev ett vuxet inslag för mycket, kanske? Här är det skolresa, det är tonårsförälskelser, det är hormoner, det är humor, det är mysigt och det är unga skådespelare som är SKITBRA på sina jobb. Det denna film inte har är dock en skurk som adderar spänning. Det denna film istället har är flum, nästan lika mycket hallis-flummeri-scener som i Doctor Strange och DET vill inte säga lite.

Jag måste dock tillägga MED EMFAS att det här är en bra film. En underhållande film. En välgjord film. Spider-Man-franchisen lyckas verkligen ta varje film till ett helt nytt ”plan” och jag uppskattar verkligen det. Till och med min son som envist hävdar att ”det var bättre förr” och att det är orättvist att Tobey Maguire inte fortfarande får spela Spider-Man trots att han numera är 44 år.

Sevärt och mysigt i sommarnatten.

Mitt betyg:

Min dotters betyg:

Min sons betyg:
 (egentligen 4,6)

Publicerat

En ladylike sommar: 3 MEN AND A LITTLE LADY

1987 fick tre mörkhåriga män i svincool lägenhet (med hiss ända in!) en liten dotter tillsammans, eller ja, inte tillsammans men dom skötte om henne tillsammans. 1990 kom uppföljaren och nu har lille Mary blivit lite större men dom bor fortfarande kvar i lägenheten, nu även tillsammans med Marys mamma Sylvia (Nancy Travis).

Ted Danson, Steve Guttenberg och den MAGNIFIKA Tom Selleck får en del att hantera när Sylvia träffar en ny man och får för sig att flytta. Och ja, hon tänker ta Mary med sig. Såklart.

Det är en jättefint återseende det här, en film från brytpunkten mellan 80- och 90-tal i allt vad frisyrer, färger, musik och Tom Sellecks bröstkorg innebär. Och mustasch.  Jag tycker så himla mycket om hela gänget. Varför har dom inte fortsatt? Det hade väl gått att göra åtminstone ett par till uppföljare på denna story? Vad blev det av Mary? Bor dom tre snubbarna fortfarande tillsammans, det är väl seniorboende som gäller nu och Mary är ju 32!

Jag tycker det här är mysigt, regissören Emile Ardolino gjorde ett bra jobb (han regisserade även Dirty Dancing och 1993 dog han, endast 50 år gammal) och även om man fattar exakt hur den ska sluta ville jag inte riktigt att filmen skulle ta slut. Ett bra betyg, väl?

Det här är en film i mitt sommartema Ladylike sommar. Det kommer en film varje lördag som har ordet LADY i titeln och här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om. 

Publicerat

ON CHESIL BEACH

Jag har haft chans att se den här filmen otaliga gånger på bio, förhandsvisningar och vanliga visningar men samma visa varje gång. Jag valde bort den. Jag såg något annat istället. Jag fick inga bra vibbar av den, den kändes bara beige på något sätt. Men nu, nu när den finns att se på C More klickade jag på play på vinst och förlust, det går ju att stänga av, 25-minutersregeln gäller alltid.

110 minuter senare var filmen slut. Det gick alldeles jättefint att se den, inga problem alls. Det är en ynnest att se Saoirse Ronan på film alldeles oavsett vilken roll hon spelar och att hon kommer bli hennes generation Meryl Streep känns så givet. Billy Howle i den manliga huvudrollen håller inte riktigt samma nivå men då får å andra sidan Saoirse skina desto mer.

Filmen börjar med att nygifta Florence och Edward går över en stenig strand. Dom är på väg till hotellet där dom ska tillbringa sin bröllopsnatt. Det står snart klart att den fyrkantiga överklassflickan Florence och den lite mer frigjorda och ”vanliga” Edward kommer ha en del att jobba med för att få detta äktenskap att funka. Sånt dom kanske inte tänkt på innan eller trott bara ”skulle ge sig”. Som synen på sexualitet till exempel – och sociala koder.

Filmen är baserad på Ian McEwans roman med samma namn och denne brittiska författare är rätt känd när det kommer till filmatiserat skrivet material. Hans romaner Atonement (Försoning) och The Children Act (Domaren) har filmats och han har även skrivit manuset till Ondskans ansikte (från 1993, ja precis, den med Macauley Culkin).

On Chesil Beach är en fin film. Sevärd. Har du C More så ge den en chans.

Publicerat

MEN IN BLACK INTERNATIONAL

Är Chris Hemsworth beviset för att Hollywood äntligen blivit jämställt?

Efter hundra år av mallad kvinnohud på film (timglasfigurer, skyltdockekvinnor, size zer0-ideal och damsels in distress med putande läppar och stora men ändå yppiga bröst) har vi ÄNTLIGEN (?) fått en skådespelare som världens kvinnor i princip kräver ska visa sitt sixpack varje gång han visar sig på vita duken. Chris Hemsworth har blivit den där Marilyn Monroe-gentlemannen, den där Kim Basinger-karlakarlen, den där Angelina Jolie-bimbon, den där Sandra Bullock-charmknutten MEN då han är man har han även lyckats med det som extremt få kvinnliga skådespelare lyckas med: vara skitsnygg OCH ändå landa dom komiska rollerna.

Chris Hemsworth är nämligen The Whole Package och helt ärligt, har vi någonsin skådat en skådespelare av denna kaliber förut? Perfekt jävla kropp, sol-och-vårar-charm, actionkillekompetens, huvudet på skaft OCH hundraprocentig komisk tajming. Tom Cruise är nära men han faller på längden. Han är bara 99%, Chris H är 100. Channing Tatum är nära men han är lite för rugbybiffig. Matthew McConaughey är nära men lite för kristen.

Chris Hemsworth snor varenda roll och gör den till sin och jag kan liksom inte sluta imponeras. I Men in Black International har han ljusblå linnebyxor och ljusrosa skjorta och SNUBBEN KLÄR I DET! Man blir ju förbannad! Hur många män fixar den biffen? Tom Cruise skulle se ut som en Ahlgrens bil. Channing Tatum skulle se ut som han var på pyjamasparty i lånade sovkläder. Matthew McConaughey skulle skippa brallorna och köra skjortan till sina Lee-jeans istället. Chris Hemsworth ser ut som om han aldrig haft annat på sig. Totalt jävla avslappnad.

Märker du att jag inte skriver så mycket om själva filmen? Svårt att missa det, va? Det beror på att det inte finns så mycket att skriva. Det här är nämligen urtypen av en generisk sommarblockbuster, en biografindragare för att vi ska avstå sol och uteliv en stund och istället njuta av AC, popcorn och jätteläsk och som sådan funkar filmen givetvis. Den är absolut tillräckligt bra för att duga som tidsfördriv. Jag klagar inte. Jag hade ganska kul. Eller kul….trivsamt.

Chris H och Tessa Thompson är en bra MIB-duo. Snygga i svarta kostymer. Emma Thompson, Rafe Spall, Liam Neeson och Rebecca Ferguson är också bra. Musiken är bra. Effekterna är bra. Manuset är….kanske inte så bra. Men spelar det någon roll? Nä. Chris Hemsworth i babyblå linnebyxor, hallå. Hollywoodproducenterna vet vad som säljer och när vi kvinnor får chansen att få det män i alla tiderna fått serverat är vi tillräckligt dumma för att säga ja tack och amen. Precis som män alltid gjort.

Vi är nog inte så olika varandra egentligen.

 

 

.

Jag såg filmen tillsammans med Har du inte sett den?-Carl och The Nerd Bird-Cecilia. Nu återstår att se om någon av dom skrivit om filmen. Är namnen klickbara är svaret ja.

Publicerat

THE COMMUTER

Men, alltså, det här var väl inte så pjåkigt?

Okej, klart att det vilar en Taken-aura över allt som har med familjer, Liam Neeson och actionfilmer att göra men den här filmen var fan spännande på riktigt i vissa scener. Det är nåt med tåg, det gör sig på film!

Här har vi familjefadern Michael (Neeson) som oförhappandes fick sparken från jobbet just som sonen ska söka vidare in på dyr skola och han själv fyller 60. Inget han vill komma hem och berätta för frugan direkt. Istället blir han uppsökt av en kvinna på det tåg han dagligen pendlar till jobbet med. Kvinnan (Vera Farmiga) berättar att det ligger ett kuvert med pengar på tågtoaletten och att han sedan ska leta upp en passagerare med en väska för att få resten av pengarna. 100000 dollar står på spel och det är pengar Michael mer än väl behöver. Men vad är det för fuffens i görningen egentligen?

På pappret låter det kanske larvigt och börjar man analysera filmen håller den antagligen inte måttet men jag kommer inte göra just det. Jag kommer bara konstatera att jag såg filmen vid exakt rätt tidpunkt, jag satt med andan i halsen och hade en trevlig stund framför TV:n.

Filmen finns att se på Viaplay för den hugade.

Publicerat

En ladylike sommar: LADY IN THE WATER

När M. Night Shyamalan gör en filmisk godnattsaga som handlar om förhållandet mellan en människa och ett underligt vattendjur blir den bespottad, hånad och kapad vid knäna. När Guillermo del Toro gör detsamma blir han belönad med en Oscar för Bästa film.

Visst, absolut, det ÄR skillnad i kvalitet filmerna emellan MEN man kan banne mig inte tokhylla den ena för att den är fantasifull och utanför-lådan-kreativ och sen såga den andra av samma anledning. The shape of water har många plus som Lady in the water saknar – färgerna, mustigheten, stämningen, MUSIKEN – men Lady in the water är inte så pjåkig den heller.

Cleveland Heep (Paul Giamatti) är föreståndare för ett lägenhetskomplex och han sköter sitt jobb bra på sin kant. Han är social, fixig och donig och han försöker bemästra sin stamning så gott han kan. Det finns en pool på faciliteten, en pool som inte får användas nattetid men likväl är det någon som gör det. Heep hör plask och poolen slammas liksom igen i filtren. Underligt.

Så en kväll sitter det en kvinna i hans soffa. Hon säger att hon heter Story (Bryce Dallas Howard) och av någon anledning slutar Heep stamma i hennes närhet. Story har ett förhållande till vatten som vi ”vanliga dödliga” kanske inte har, hon säger att hon är en ”narf”. Heep frågar runt om ordet och får reda på att det är en havsnymf i en österländsk saga. Rynkan mellan hans ögon blir inte direkt mindre. Väsen och sånt är ingenting han tror på. Men Story då? Hon var ju verklig! Och NÅNTING i poolen är ute efter henne!

Jag tycker det här var en trevligt berättad historia. Lite lagom av allt. Lite fin, lite ryslig, lite overthetop ibland. Det filmen dock inte är är snygg eller vacker, sådär som The shape of water är – rent objektivt. Å andra sidan har den här filmen 17 år på nacken men å andra sidan, den känns ännu äldre faktiskt. Uttrycket är nästintill 80-tidigt-90-tal. Paul Giamatti gör det han kan med sitt manus och det gör även Bryce Dallas Howard. Hon är mest uttryckslös, blek och nästintill genomskinlig, vilken hon uppenbarligen ska vara här.

Så vad finns det att klaga på? Inte så mycket. Jag hade förväntat mig en kalkonfilm men fick tämligen underhållande 110 minuter. Godkänt, javisst!

–

Det här är en film i mitt sommartema Ladylike sommar. Det kommer en film varje lördag som har ordet LADY i titeln och här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om. 

Publicerat

VOX LUX

Den här filmen har tre röda trådar – och ingen av dom är Nathalie Portman. Spännande va? Kanske till och med lite…konstigt? Ja, med tanke på postern tänker jag. Vox Lux är nämligen ingenting av det den utstrålar.

Nathalie Portman må vara både frontfigur och exekutiv producent (tillsammans med Jude Law och Sia, den sistnämnde har även skrivit låtarna som används i filmen) men filmens riktiga stjärna är ändå Raffey Cassidy. Cassidy är tjejen som spelade dottern i The killing of a sacred deer men hon har även varit med i Tomorrowland, Dark Shadows, Allied och Snow White and the Huntsman. Hon är verkligen morgondagens storstjärna, jäklar vad bra hon är här!
Så om Raffey Cassidy är en av filmens röda trådar så är Willem Dafoes berättarröst den andra och terrorattacker den tredje. Filmen börjar med en skolskjutning och tar sig via 9/11 till brutal massaker på badstrand och hela tiden känns det som att dessa till synes helt onödiga massavrättningar vill berätta något för oss, jag vet dock inte vad.

Den fjärde röda tråden skulle kunna vara ett frågetecken för det är ungefär så jag ser ut när jag tittar på filmen. Jag blir inte klok på den. Början är otroligt bra men sen börjar det gunga och berättelsen skiftar både i kvalitet och visuellt engagemang. Handlar allt om ödet? Om att göra det bästa av sitt liv om man nu ändå lever/överlever? Jag vet inte. Jag vet bara att första halvtimmen satt jag som på nålar, jag blinkade knappt och sen blev det segare och segare. Ju mer Nathalie Portman i bild ju mer fokus blev det på just HENNE i bild och ju mindre på historien – och då är hon ändå, såklart, bra!

Det här är inte en film för alla, jag är knappt säker på att det är en film för mig. Den pendlar mellan en fyra och en svag tvåa så det är svårt att betygssätta den men jag fäller hellre än friar den här gången. Så får det bli.